Nära döden, nära livet

Popsjärna skriver om sin svåra sjukdom

Bara jag får vara frisk. En fras, sånt man säger. Ben Watt, hälften av den brittiska elektropopduon Everything but the girl, var lika odödlig som vi andra tills han en dag 1992 fick outhärdligt ont i magen, i bröstet, i armar och ben. Han kunde knappt andas och forslades i ambulans till närmaste sjukhus. Läkarna trodde först att det var en ”långsam hjärtattack” men proverna stämde inte. På operationsbordet visade det sig att hela tunntarmspaketet var sårigt och nekrotiskt (ruttnande) och man skar bort tre meter av fyra. Efter flera kriser, febrar, bakterier och svamp (!) i blodet följde nya operationer och matsmältningskollapser. Till sist kom man fram till att Watt led av en oerhört sällsynt sjukdom, Churg-Strauss syndrom, som innebär att hela immunsystemet flippar ur och börjar angripa den egna kroppens organ.

Man skyggar ju. Döden så här slaskig, så sjukhustrivial: gallspyor och skitkramper, hungerfantasier om lyxhamburgare, plågor in i sömnen; slangar, katetrar, grova ryggmärgsnålar. Den yttersta svagheten som yr normalitet.

Men Ben Watt kan verkligen skriva. Han fångar hela traumat med en mjuk, sakpoetisk uppmärksamhet som gör det till ett långsamt äventyr att nästan dö.

Patient är i sin anspråkslöshet också en berättelse om ett liv. Utvikningarna, brittiskt nedskruvade, om förälskelsen i popduons andra hälft Tracey Thorn (som sitter vid hans säng nästan varje dag), om pojkårens söndagsfotbollsmatcher och faderns flydda storhetsdagar som jazzbandsmusiker på sommarrestauranger bildar små vemodigt ljussatta scener med vidgande klang.

Självbiografi

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)