Världen styrs av kränkta män
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-08
HANNA HALLGREN läser en fascinerande roman av Kadaré
”Så som du talar till bergen, så kommer de att svara dig”, säger en mormor i den albanske författaren Ismaïl Kadarés Grymma april. Hon säger det till sin sonson, Gjorg Berisha, apropå hans fråga varifrån det regelverk ( Kanun) i Albaniens norra bergstrakter kommer som kräver blodshämnd; ett liv för ett liv. Det utgivna och återtagna blodet. Men det är inte om orsakerna till Kanuns uppkomst som boken handlar. Utan om sedvanerättens och de ständiga vendettornas betydelse för bergsbornas liv i begynnelsen av 1900-talet.
I romanens centrum irrar Gjorg Berisha, som återtagit sin mördade brors blod och själv gjorts till mördare. Han vandrar i en trettio dagar lång vapenvila. Därefter blir han legitimt villebråd. För här ska bröder i en släkt döda bröder i en annan då hedern blivit kränkt. Det blir den ofta. Döttrarna dödar dock den egna släkten själv när så behövs (till exempel graviditet utan giftermål). I Kanun är livet själva valutan. Genom en särskild ”blodsskatt” sker svåröverskådliga transaktioner: liv mot pengar, pengar mot liv. I slutändan handlar allt om manlighet. Den är lättkränkt och sårbar och kan bara återupprättas genom att döda.
I samma centrum som Gjorg men på helt andra premisser irrar ett nygift par från Tirana: Bessian och Diane Vorpsi. De tillbringar sin smekmånad i bergen. Som stadsbor representerar de urbanitet, bildning och modernitet. Ett liv utanför blodslagarna och innanför den moderna staten. Bessian, ständigt orerande, är författare och besatt av Kanuns historia och verkningar. Diane lyssnar så mycket hon mäktar. Hon vet att han blir sårad om hon slutar. Hon fattar att världen styrs av kränkta män. Hon vet att hennes värld ännu inte finns. Men hon drömmer.
Ismaïl Kadaré har i sitt omfattande författarskap framför allt gestaltat sitt hemlands historia. I Grymma april gör han det så skickligt att den spränglärda tonen flätas in i ett större ackord. Dissonanta klanger i vilka gränserna mellan sägen, myt, historia, dröm och vaka strax saknar mening. Det är fascinerande och ruskigt. För kanske är det så att våra samhällen och historier rymmer så mycket otäcka fakta att vi inte kan tro dem. Den som försöker ljuger. Kan inte förstå. Om vendettakulturen säger Bessian: ”Det är både oerhört, absurt och ödesmättat, som alla stora företeelser.” Det kunde också sägas: Pang, du är död.
Roman
Hanna Hallgren (kultur@aftonbladet.se)
