Sorgskräck

MAGNUS WILLIAM-OLSSON om avskedet till barndomen

helskärm

I Anna Maria Roos (1862–1938) klassiska läsebok för andra året i folkskolan, I Önnemo (1912), finns en berättelse med titeln <<i>Gogo och hennes vita barn. Det är en komplicerad och grym text om utträdet ur barndomen, laddad med såväl köns- som rassymbolik. Storyn är enkel. Lille Nils mor har dött. Pappa sjökaptenen tar med honom på resa till Australien. Utanför Afrikas kust förliser båten. Nils flyter i land, blir upphittad och omhändertagen av en gorilla som själv just förlorat ett barn. Nils ger gorillan namnet ”Gogo”, ett uppenbart småbarnsläte. Hennes omsorg och kärlek känner ingen gräns. Han blir uppvisad, beundrad och får leka med ”negerbarnen” på stranden, medan Gogo står i skogsbrynet och vaktar så att det främmande inte gör illa.

Men fadern finner förstås sin son och tar honom bryskt ombord på det väntande skeppet medan Gogo står kvar på stranden och tjuter ”av harm och smärta”. Den största smärtan är emellertid Nils. Han gråter förtvivlat. ”’Adjö, snälla Gogo!’ ropar han om igen ’Tack snälla Gogo! Var inte ledsen, Gogo!’” Det är barndomen han sörjer. Och då han till sist besinnar sig och axlar sitt öde gör han det med en bittert realistisk replik: ”Det är så roligt att åter vara hos dig, pappa. Men Gogo glömmer jag aldrig.”

Ut- och inträdandet i barndomen är Barbro Lindgrens stora tema som författare. Hennes böcker varierar gång efter annan Nils erfarenhet. Barndomen är hos Lindgren ofta ett universellt topos, inte nödvändigtvis bundet till en särskild ålder, och hennes texter syftar inte sällan till att föra sina läsare över gränsen mellan barn och vuxen. Därför är de också så känslostarka och drabbande. Läsaren vederfars såväl paradisiska som dödsvisshetens sensationer.

Att Barbro Lindgren nu tagit sig för att parafrasiskt återberätta Anna Maria Roos text är därför följdriktigt. Hon gör det i en bilderbok, i samarbete med Anna Höglund. Och det är just gränsen mellan barn och vuxen som de tagit fasta på. Början av berättelsen ligger nära Roos text. Men slutet är tilldiktat. I Lindgren/Höglunds variant ångrar sig Nils och återvänder med pappa Sjökaptenen till Gogo. Hon blir förstås lycklig. Avskedets smärta kan upplösas. Man måste inte välja, man kan få båda. Nils och hans pappa blir moderna pendlare mellan hemmet i Norden och Gogos Afrika.

Anna Höglund har tagit sin dotter Isadora till hjälp när hon bildsatt berättelsen. Också det bör förstås som ett försök att upplösa gränsen mellan barn och vuxen. Som så ofta arbetar hon i blandteknik. Krita, blyerts och akvarell. Det är emotionellt starka bilder som accentueras av Isadoras autentiskt barnsliga fiskar, palmer, kimairor och blommor.

Gogos vita barn har blivit en rik och komplex bok med ett angeläget ämne. Gränsen mellan barn och vuxen är utan tvekan en lika betydelsefull identitets- och samhällsgräns som de oftare diskuterade köns-, klass- och etnicitetsgränserna. Själv kan jag bara känna entusiasm när konstnärer av Höglunds och Lindgrens format problematiserar den. Men jag ogillar deras hållning. Det pragmatiska förslaget att gränsen kan göras ”hanterlig” med rätt sorts livspraktiker döljer, som jag ser det, det existentiellt våldsamma i gränspassagen. Lindgren och Höglund vill helt enkelt inte kännas vid förlusten. De har räddat Gogo och Nils från sorgen. Men i gengäld har den råa smärtan i Anna Maria Roos text förvandlats till jolmig sentimentalitet.

Barndomen må vara ett tillstånd och topos principiellt möjligt att beträda i alla åldrar. Men människolivet är inte oändligt i sin utsträckning. Det rör sig obönhörligt från födelsen mot döden. I denna mening är barndomen oupplösligt förbunden med det förlorade. Den finns helt enkelt alltid längre bort från döden än man själv. Denna insikt, som drabbar oss varje gång vi korsar gränsen mellan barn och vuxen, i leken, i konsten, i berättandet eller i minnesakten, har Barbro Lindgren ofta tematiserat i sina böcker. Barnet, vårt eget inre barn eller andra, får oss förr eller senare ohjälpligt att tänka på döden. Nu väljer Lindgren/Höglund att blunda för den kunskapen. För mig är därför Anna Maria Roos variant av berättelsen både sannare och bättre.

Bilderbok

Magnus William-Olsson (kultur@aftonbladet.se)