Om man hittar en strandad val ??

THERESE BOHMAN läser debutanter

<2fy /> Vi har slagits på kultursidorna i veckor om tillståndet för den svenska romanen och poesin. Men alldeles oavsett vad vi som skriver om litteraturen har att säga om saken, så ligger dess framtid givetvis i händerna på de som faktiskt producerar den.

W&W:s debutantologi har aldrig haft en lägre andel poesi än i år – ett av sju bidrag består av lyrik. Säger det något? Antagligen inte. Men kanske. Ska man oroa sig över den svenska litteraturens framtid bör man kanske lägga krutet på att bekymra sig för intresset för poesin? För ska man ställa diagnos efter

Debut 2007

verkar återväxten av prosa vara god.

Och kanske kan man faktiskt utläsa en tendens ur den: De tre bästa bidragen har alla ett mystiskt drag, ett snudd på overkligt anslag som befinner sig långt från den vardagsrealism och håglöshet man (eller i alla fall jag) lite klyschigt brukar förknippa med svenska debutanter. Nog för att man brukar kunna få sig lite psykologisk spänning även i den typen av texter, men i Debut 2007 händer det saker! I handlingen! Inte bara i språket, i antydningar eller mellan raderna!

I

Camilla Bauers

långa novell har en ung kvinna ett förhållande med en man med mystisk bakgrund. Texten vindlar sig fram genom nattliga Stockholmsmiljöer och är hela tiden krypande obehaglig –

Carina Rydberg

känns som den bästa referenspunkten, även om Bauer är mer litterär.

<2fy /> I

Jon Jordås

både kusliga och roliga

Team-building

är en splittrad familj, eller delar av den – mamma, son, mammans nye man – på utflykt för att försöka komma varandra närmare. Samt, bisarrt nog, för att gå på ornitologisk exkursion på jakt efter den spöklika fågeln nattskärra. Och

Anneli Sundqvists

vackra novell om en äldre kvinna i en sommarstuga på skånska kusten, och en val som en dag strandar i närheten, har även den drag av overklighet och känns nästan symbolistisk, med sin solnedgång och flyende sommar och melankoli.

Hela konceptet med debutantologier är svårt – texterna rycks ur sina sammanhang, trängs ihop, konkurrerar om uppmärksamhet. Men det betyder också att de texter som faktiskt lyckas göra sig hörda under de osmickrande förutsättningarna verkligen är bra. Bauer, Jordås och Sundqvist har både egna röster och förmågan att berätta engagerande. Skriver inte alla tre egna böcker blir jag besviken.

Antologi

Therese Bohman (kultur@aftonbladet.se)