Oemotståndlig

THERESE BOHMAN läser Gunnar Hardings alla bilder

helskärm

”För mig blev detta en viktig inspiration”, skriver Gunnar Harding i förordet till Dikter 1965–2003, ”att det gick att ’översätta’ lärdomar från måleriet till poesin.” Det var Apollinaire som fick upp Hardings ögon för detta, Apollinaire som hängde med Picasso och hans krets i Paris, och som omsatte den tidiga modernismens bildspråk till poesi.

Gunnar Harding gick på konstskola i sin ungdom och hade tänkt sig att bli bildkonstnär. Han blev poet i stället, men skillnaden är liten, så liten att den bara känns som en fråga om materialval. Hardings dikter består förvisso av ord på papper, men de föreställer bilder. Att läsa honom är som att betrakta ett flöde av diabilder som rasslar förbi: Kolla, Medelhavet! Kolla, första världskriget! Det går fort i de tidiga dikterna, när Harding är ung. Ibland så fort att det är som i skolan när diabildsprojektorn fick fnatt och spottade fram bild efter bild med ett smattrande. Varje sida består av ett myller av associationer, liknelser, infall och tankar som leder vidare till nya bilder.

Sedan skruvas tempot ner efter hand, i takt med att Gunnar Harding blir äldre. 1965 till 2003 är nästan 40 år, och Harding hinner vara både glad och olycklig, kär och hjärtekrossad. Det är memoarer i diktform, Harding erkänner villigt att det är sina minnen han gör poesi av. Men han påpekar också att han ibland kommer närmast sig själv i rollen som någon annan – han har en förkärlek för historiska excentriker vars skepnader han gärna träder in i. I början är han Apollinaire, senare diktar han som den religiöse visionären William Blake, den prerafaelitiske konstnären Dante Gabriel Rossetti och den galne kung Ludwig II av Bayern – som iscensatte hela sitt liv tills det blev ett sagoland av kulisser. Det är diktsamlingens mörkaste parti, berättelsen om en man fast i en fantasivärld och i sitt eget huvud. Då har tempot i diabilderna skruvats ner för att mer eftertänksamt glida in i varandra och tonen är mer sökande.

Nyligen pratade jag med en konstnär som berättade att det kan ta veckor för henne att hitta precis den nyans av färg hon vill åt. Jag tänker mig att Gunnar Harding arbetar på samma sätt, fast med ord – försöker skriva sig fram till en slags sanning. Inte till perfektion, men till ett uttryck av lätthet, i rytm och ton och bildflöde. Ibland fungerar det bäst när han är brutalt uppriktig, när han skriver saker som ”Ingen människa äger en annan / och varje gång / gör det lika ont att lära sig det.” Och ibland är dikterna starkast när han klär ut dem, draperar dem i guldbrokad eller bygger in dem i sagoslott. Det gör dem lite ynkliga, snudd på patetiska och gör att man vill ta hand om dem, som om de var små söta djur med stora sorgsna ögon.

”Min fantasi är så livlig, irriterande livlig” skriver Harding i en av de sena dikterna. Förhoppningsvis en kokett klagan, för det är ju just den levande fantasin som gör hans poesi så alldeles oemotståndlig, som gör att man vill sitta kvar och titta på nästa kassett diabilder också. Som tur är verkar det finnas många lådor kvar:

”Allt är rester av en triptyk, men mittpartiet

återstår ännu att måla, det som gör

de andra bilderna begripliga.

Att skapa det, det är min uppgift

och min längtan.”

Lyrik

Therese Bohman