Vänner - och fiender?

helskärm

Tahar Ben Jelloun är sedan länge bosatt i Frankrike men skriver oftast om det Marocko han växte upp i. Även Den siste vännen, en kort roman om manlig vänskap, utspelar sig där.

Ali och Mamed dras till varann redan i skolan i Tanger, uppskattar samma svarta humor och lek med ord, delar intresset för det motsatta könet och intresset för politik, Sartre ( Camus valde ju sin mor före rättvisan!), Fanon, amerikanska filmer, poesi. De jagar flickor, delar flickor, praktiserar "penselnyp" med fina flickor (med intakt mödomshinna) och drivs båda med av vänstervågen som ju svepte över hela världen på sextiotalet.

De arresteras och torteras utan rättegång och uthärdar tillsammans general Oufkirs straffarbetsläger för unga upproriska. Men de släpps ut magra och levande. Ali som studerat medicin flyttar till det, i jämförelse med den korrupta monarkin Marocko, demokratiska underlandet Sverige, Mamed blir lärare och gifter sig med förmögna Soraya. De håller kontakten men vänskapen är inte som den var.

Ämnet skulle gott kunnat utvecklas till något stoffligare episkt, men Jelloun renodlar skickligt detta sorts band mellan män som Mamed menar står högt över kärleken till kvinnan. Han gör det genom att låta båda männen ge sin version av vad som ledde till att Ali får det där brevet från Mamed i medelåldern.

Först efter hand låter han läsaren upptäcka deras fundamentala olikheter, den dolda avundsjukan, det ständiga mätandet, prövandet och småstridandet som ändå är det som gett relationen dess värde. Två ojämlika kan ju inte vara vänner. Eller?

Roman

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)