Han gör det igen!

RAGNAR STRÖMBERG läser märkliga historier av Michael Cunningham

helskärm

Som så många andra upptäckte jag den amerikanske författaren Michael Cunningham genom den storartade filmatiseringen av hans roman Timmarna, även den en hejdundrande succé.

I sin nya roman, Märkliga dagar, lysande avspänt översatt av Rebecca Alsberg, använder sig Cunningham djärvt nog av exakt samma grundmatris, och självklart är Cunningham medveten om att när han upprepar en framgångsformel, som dessutom ligger så nära inpå i tiden, tar han på sig en total konstnärlig bevisbörda.

Märkliga dagar är också den en triptyk, där Walt Whitman tagit Virginia Woolfs plats, med den viktiga skillnaden att medan Woolf var en av de tre kvinnliga huvudpersonerna, så dyker Whitman själv bara upp i en cameo. I stället är det Whitmans poesi, hans livsverk Leaves of Grass, den enda stora dikt han ständigt utvidgade och reviderade ända till sin död, som färdas genom romanens tidrum, från 1870-talets sotiga maskinslamrande New York, via tiden omedelbart efter 11 september, för att till sist hamna i en postapokalyptisk framtid.

Romanen består av tre symboliskt och tematiskt sammanflätade men ändå fristående berättelser, med New York som fond för de tre huvudpersonerna Luke, Simon och Catherine, som Cunningham låter genomgå samtidigt lekfulla och genretrogna mutationer.

I den första berättelsen, Inne i maskinen, en spökhistoria à la Dickens, står den vanskapte pubertetsynglingen Luke som citerar Whitman med de ocensurerade intensiteten hos en Tourette-patient, i centrum. Luke skaffar sig ett jobb på järnverket vid en likadan maskin som slukat hans bror Simon, vars ande Luke nu tror har tagit säte i maskinen för att dra med sig sin älskade Catherine i graven. I mittstycket, Barnkorståget, en DeLillo-möter- Auster-noir, är Catherine en psykolog som sitter i polisens jourtelefon och kommer i kontakt med en terroristgrupp som består av barn som citerar Whitman för att legitimera sina självmordsbombningar. Den avslutande historien, Lika vackert, utspelas i en värld efter en kärnvapenkatastrof och är en alldeles lysande SF-road movie där Simon, en homosexuell android med ett Whitman-chips, som ägnar sig åt att råna turister på zoo, ger sig ut på en resa för att likt replikanten Roger i Blade Runner söka upp sin Skapare. Vid sin sida har han nadianen Catareena, en ödleliknande varelse med enorma näsborrar och ögon stora som golfbollar, men ansedd som en skönhet på sin hemplanet.

Inne i maskinen är den minst lyckade av de tre berättelserna, där de övernaturliga inslagen blir mer omtalade än gestaltade, medan de båda andra är betydligt mer helgjutna.

Liksom i Timmarna är det tematiska grundackordet döden som fullbordan och hemkomst, den stora skillnaden finns i scenografin, som i Märkliga dagar är betydligt mer litterär och påkostad, med dess många och skickligt genomförda allusioner. Men Michael Cunninghams styrka finns inte i själva prosan, som stundom är mer forcerad än kraftfull, utan i idérikedomen och den djupt demokratiska lidelsen för de sista som skola bliva de första, och detta är vad som gör Märkliga dagar till en märklig och vacker lovsång till rätten att vara annorlunda, eller med Whitmans formulering, att vi alla är samma människa.

Roman

Ragnar Strömberg (kultur@aftonbladet.se)