BERTIL OCH HANS IDOL

GUNDER ANDERSSON ser en författare kläs av

Bertil Malmberg gav ut många böcker, mest känd är den charmfulla och vemodiga barndomsromanen Åke och hans värld, utgiven 1924, omtryckt otaliga gånger och filmad av Allan Edwall. Av diktsamlingarna (han debuterade 19 år gammal 1908) är nog Dikter vid gränsen (1935) den mest omtalade. Om den brukar heta att Malmberg anade vilka mörka krafter som låg i tiden.

Inte bara anade, visar det sig i det urval "artiklar, tillfällighetsdikter och opublicerade manuskript" som Peter Luthersson och Anders Mortensen ställt samman under titeln Diktaren i sitt sekel. Ordet är snarare bejakade.

Det är en rätt avslöjande bok som visar att det tog lång tid för den smått aristokratiske Härnösandssonen Bertil Malmberg att få fason på det där med demokratisk grundsyn.

I resebreven från Tyskland under första världskriget framstår Malmberg som "aktivist", han stöder Tyskland och beundrar "den germanska militarismen, trött på feminismens fransyska regemente" och antyder att Sverige borde gå in i kriget på Tysklands sida. Under de politiska oroligheterna i Berlin 1919 nickar han gillande inför morden på Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht, som han kal-

lar deras "af en högre rättfärdighet länkade olycksöde."

I München 1923 lyssnar han fascinerad till en man som han tror skulle kunna rädda Tyskland ur sitt elände, bara han är tålmodig nog. "Hans personlighet är utomordentligt fängslande, han är en talare av ovanliga kvaliteter. Hans smärta, eleganta gestalt höjer sig som en smal eldslåga över de folkhav, vilka behärskas av hans stämma och lockas till skratt och gråt ." Trots försöken till saklighet finns det något närmast förälskat över beskrivningen av Adolf Hitler.

Det var inte sista gången Bertil Malmberg hade positiva saker att säga om nazismen. 1937 skriver han att tyska folket är att gratulera till sin führer som gett dem mål och mening i livet. Han har "legaliserat aggressionsdriften genom att rikta den mot vissa bestämda föremål och förflyttat faderssymbolen till en sådan höjd och ett sådant avstånd att den icke längre verkar nedtryckande utan inspirerande."

Vi vet vilka "föremål" som drabbades hårdast.

Så sent som hösten 1940, alltså efter ockupationen av Norge och Danmark, uttrycker Malmberg irritation över att Sverige "dröjer kvar i sitt fega lugn, sin räddhågas ödmjukhet och sin kraftlösa bundenhet vid det bleknade." Ty, menar han, "tidssituationen (har) för vår del aldrig varit gynnsammare än nu, aldrig löftesrikare, nämligen ur synpunkten av nationell expansion det förstår att gripa sitt tillfälle."

Frågan är vilket land vi skulle be Tyskland att få ta hand om. Norge? Danmark? Båda?

Det är en fullkomligt häpnadsväckande text, kanske tillkommen i ruset av gamla stormaktsdrömmar. Den framfördes vid Gustaf Adolf-festligheter i Katrineholms kyrka.

Framför allt Malmbergs mellankrigsjournalistik är intressant eftersom vi här möter en borgerlig, bildad intellektuell som med många verbala slingerbultar och ängslan inför det politiska gatuvåldet ändå i slutändan tyr sig till de auktoritära idéer som verkar ha framtiden för sig.

Sedan var det dags att byta fot. Eller komma till insikt. Malmberg var en av de allra första som skrev om judeutrotningarna, det skedde i en rasande appell redan 1943 när det officiella Sverige teg. Intressant är också hur öppen han var, i motsats till många generationskamrater, för de nya poetiska signaler som kom från 40-talsgenerationen. Den bundna meterns mästare gav sig modernismen i våld, vilket betydde en poetisk nytändning på ålderns höst. Han valdes in i Akademien 1953 och avled 1958.

Det nyttjar inte mycket att kvälja dom över död man. Vem som är sin tids fånge mer än andra vet man först efteråt, med facit.

Essäer

Gunder Andersson