Störst av allt är ensamheten

JENNY TUNEDAL läser snygga, smarta, amerikanska berättelser

Sidorna 227 till 231 i Dave Eggers senaste bok Hur vi hungrar är tomma. Jag stirrar på vita papper. Samma sak händer mellan sidorna 121 och 123 i Jonathan Safran Foers Extremt högt och otroligt nära. Bara blanka blad. Likheten i vitheten behöver knappast pekas ut. Även författarna har en del gemensamt - unga, strejta, amerikanska medelklassmän med storslagna debuter bakom sig, som tar ställning mot Bush och för unga, fattiga amerikaners rätt till utbildning. De skriver stora amerikanska romaner som mest handlar om män, och de är väldigt skickliga författare.

Dave Eggers första bok från 2000 var Ett hjärtslitande verk av förbluffande genialitet; berättelsen om hur Eggers, då 21 år, får ta hand om sin nioårige lillebror efter att båda deras föräldrar hastigt dött i cancer. Bröderna drar till Kalifornien i en röd bil, kastar frisbee i solskenet, försöker vara med på MTV, försöker överleva. Safran Foers debut från 2002 heter Allt är upplyst och handlar om en fiktiv gestalt vid namn Jonathan Safran Foer som reser runt i Ukraina på jakt efter spåren efter sin släkt, vilken nästan helt utplånades av nazisterna. Boken kom till efter att författaren Safran Foer gjort en misslyckad resa till Ukraina, där han bara stannade i tre dagar och inte fann några rötter.

Autenticitet. Fiktion. Gränsen mellan. Familjen. Saknaden. Minnet. Konstruktionen av minnen. The Making of Americans. Gemenskap. Frihetens land. Förenade stater under en gud. Family Values. Social kompetens. Romankonst.

Eggers och Safran Foer skriver med en amerikansk tilltro till den goda berättelsen. På att vi kan visa våra hjärtan för varandra i text. Men dessa hjärtan skall inte vara dunkande blodigt värkande kött, utan snygga och smarta berättelser, möjliga att ta emot och dela. Även när de handlar om det ensammaste av allt.

Eggers skriver ofta roligt och alltid om döden. Den sista novellen i Hur vi hungrar heter: När jag hade kastats i floden och innan jag drunknade och berättas av en hädangången irländsk setter: "Oj, jag är en snabb hund. Jag är hypersnabb. Det är sant och jag älskar att vara snabb jag medger att jag älskar det." En annan novell består av "Anteckningar till en berättelse om en man som inte vill dö ensam", en tredje, samlingens kanske allra bästa, berättas av en kille som åker till sjukhuset för att hälsa på sin kusin som just försökt ta livet av sig för sjunde gången. Berättelserna är som sockervadd, tunt lindad runt ett svart hål - alltid trevliga att läsa, välskrivna, skojiga, fulla av tricks. De visar framfötterna snarare än strupen. Jag gillar Eggers av samma anledningar som jag gillar amerikanska independentfilmer. Det är fint att få gråta till smart handling och snygga människor i coola kläder.

Allt är upplyst är numera en film med Elijah Wood (mest känd som Frodo) i huvudrollen. Jag har inte sett den, men föreställer mig en stor Hollywoodproduktion. Safran Foer är de stora katastrofernas och de många dödarnas författare, med ljud av stråkar mellan raderna. I Extremt högt och otroligt nära möter läsaren den nioårige veganen / smyckesdesignern / fjärilssamlaren / frankofilen / amatörastronomen / uppfinnaren med mera Oskar Schell, som har "mycket tunga skor" alltsedan hans pappa dog i World Trade Center den elfte september 2001. Oskars närmaste vän är hans farmor, som förlorade sin familj i bombningen av Dresden. Farmodern skriver brev till sitt barnbarn, vilka tillsammans med brev från Oskars frånvarande farfar till den son han aldrig mött, utvidgar berättelsen om pojksorg.

I det välkomponerade romanbygget ingår även en mängd svartvita bilder ett antal sidor där ord ringats in med röd penna, sidor med bara en enda mening (utdrag ur de "dagsböcker" farfadern skriver för att kommunicera, eftersom han förlorat talförmågan efter Dresden), samt en mängd småhistorier om staden New Yorks alla invånare med efternamnet Black. Helheten är spektakulär. Dessutom är boken (till skillnad från Hur vi hungrar, vars svenska vokabulär bitvis slirar) fantastiskt fint översatt av Hans-Jacob Nilsson.

Safran Foers bruk av svartvita fotografier, som här i de flesta fall fungerar som ett slags dokumentation av de bilder Oskar samlar på, påminner mig om Eggers otroligt fina, men bedrövligt nog inte översatta, roman You shall know our velocity, om två vänner som under ett sorgearbete (vad annars?) åker jorden runt för att på en vecka skänka bort 32 000 dollar. Här finns också bilder, bland annat en liten rutig lapp med den handskrivna texten: "Rock you like a hurricane", som vännerna försöker tejpa upp på en åsna i Marocko. Lappen fyller samma funktion som Safran Foers bilder av astronauter, sköldpaddor och WTC. Den är så konkret att den blir ett slags bevismaterial. Något oemotsägligt. Precis som de där vita sidorna. Jag kan inte sluta stirra på dem.

Skillnaden mellan Eggers tomma 227-231 och Safran Foers 121-123 är stor. De förstnämnda utgör hela novellen Somliga saker bör han hålla för sig själv. Effekten är ett barnsligt skoj, ett performativt drag av en ständigt lika smart författare, ett charmerande drag av en författare som ofta lockar läsaren att smaka sorg genom att bjuda på kakor. Eller kanske det enklaste och (över)tydligaste sättet att skjuta in ett tvivel i den goda berättelsen. Påminna om att det faktiskt inte går att visa allt.

"Hon sa: "Jag skulle vilja visa dig någonting."/"/"Mitt liv", sade hon stolt, "Jag har just hunnit fram till den här stunden. Just nu. Jag har hunnit ikapp mig själv. Det sista jag skrev var: "Jag ska visa honom vad jag skrivit. Jag hoppas han älskar det.""

Oskar Schells farmor vill att hennes man ska läsa vad hon skrivit på ett tusental sidor, under flera månaders hårt arbete vid skrivmaskinen han gett henne. Han bläddrar. Han vill gråta, men han gråter inte. ""Underbart", sa jag till henne genom att gnugga hennes axel på ett särskilt sätt som vi har tillsammans, "det är underbart"."

Det är inte underbart. Det är tomt. Skrivmaskinen hade inget färgband, och eftersom farmodern har "taskig syn" tänker mannen att hon inget vet. Han ljuger för att skydda henne.

Safran Foers vita sidor är bokens tomma hjärta. Romanen skriver sig kring det största amerikanska hålet i den amerikanska marken, Ground Zero, och de stora hålen av sorg och död och saknad i familjen Schell. Romanen hämtar sin kraft ur de där hålen, men det är bara i farmorlivet som tomheten bryter ut i texten.

Farmor har inte så taskig syn, visar det sig. Hon har skrivit sitt liv med bara mellanslag. Och det är kanske den sannaste berättelsen om sorg. Vissa saker måste man behålla för sig själv. Till och med i romaner finns det gränser för vad som går att berätta. Störst av allt är ensamheten. Till och med i Amerika.

Roman

Noveller

Jenny Tunedal