Vitt som mjölk, rött som blod
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-29
I Jörgen Linds femte diktsamling Villa dei Papiri står skrivet ”Jag skriver i huset av papper”. Jag läser det i ett hyreshus av mexitegel och betong, ett slags hopvispad stenighet. Villa dei Papiri är namnet på ett bibliotek som raserades i samband med Vesuvius utbrott år 79 e Kr. Sten, eld, papper eller kött – också livet är skört och kan raseras. Återuppbyggas, åter falla samman. Lind skriver en post-folkhemspoesi, förvirrad/förvildad i det globala, förbannad över? ja, vad kan det kallas? samhällets oberäknelighet. Den irrationella kylan. Det socialmutantiska Sverige. I en diktsvit som bland annat behandlar det dagspolitiska slaskbegreppet ”terrorist” formuleras en mental nödlösning på livsproblemen:
(...)”Kanske finns det
ingen lindring. Men nu går vi in / och rör vid det vi älskar. / Huvudsaken är att det fortsätter.”
Eller så är det ingen nödlösning, utan en utgångspunkt: att röra vid det vi älskar (till exempel människor, djur, böcker), för att också kunna röra oss utåt – i världen. Villa dei Papiri pendlar hela tiden, dagboksfilosofiskt, mellan samhälleliga bilder (snapshots, tv-flimmer, tv-krig, Göteborg, vänner, världen) och en familjetriad: man, kvinna, barn. Världens bristande funktioner prövas mot relationens och diktjagets brister. Den grundläggande kärleksbristen, och oförmågan. Vid bokens slut antyds att relationen lappats ihop och familjen har utökats. Kanske är det kärlek eller rädsla för övergivenhet. Men hur som helst finns här en försiktig hoppfullhet. Och en önskan om en lyckligare världsordning, inte minst för barnets skull: ”Det måste finnas en plats som är värd all hennes längtan.”
Stilistiskt arbetar Lind med att varva korta poetiska prosastycken med diktsviter, vilket ger Villa dei Papiri en rytmisk rörlighet. En lätthet i dess tyngd. Den är både pratig och stringent samtidigt. Intim, vardaglig i sitt tilltal. Framför allt ger den uttryck för att vilja hantera skrivandet som en livsbesvärjelse: en önskan om att låta hända. Inte sammanfatta det som redan har hänt, utan bringa/skriva händelser in i världen. Det performativa bläcket – vitt som mjölk, rött som blod.
Lyrik
Hanna Hallgren (kultur@aftonbladet.se)
