Antikens hjälte - dagens skurk
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-18
LENNART BROMANDER läser en frisk och klar skildring om Herakles
Herakles är antikens store sagohjälte. Under hundratals år fästes fler och fler bragder vid hans namn, men i dag känner de flesta bara till de sju stordåd han utförde, när han var i tjänst hos kung Evristeas i Mykene. De finns också med, men utgör ingen huvudsak, när Theodor Kallifatides i romanen Herakles återberättar ett antal av denne antike stålmans gärningar. Kallifatides vill åt mer existentiella komponenter i hans livshistoria och rikta uppmärksamheten på hjältelivets mer dubiösa aspekter.
Tjänsten hos kung Evristeas utgjorde botgöring för det mord på sina tre söner Herakles begått sedan Hera, ständigt avundsjuk på Zeus alla oäktingar, blåst vansinne i hans själ. Mordet nämns i sagorna bara som ett torrt faktum, men i romanen fortsätter det att plåga Herakles på samma sätt som dråpet på Hectors lille son plågar Odysseus samvete i Eyvind Johnsons Strändernas svall. När en modern författare med sin mer eller medvetna ballast av Kants kategoriska imperativ och kristen moral tar sig an antika sagor och myter är det en naturlig konsekvens. Det kan leda till att vi missförstår grekernas syn på förhållandet mellan gudar och människor, men naturligtvis har vi all rätt att tolka sagorna på vårt sätt och inte på de gamla grekernas.
Redan före morden hade dock Herakles visat skrämmande brutalitet och oförmåga att styra plötslig vrede, och det visade han även senare utan Heras lömska bistånd. Den som alltid använder styrka och våld som instrument och argument går aldrig att lita på, även om hans syfte råkar vara gott. Hjältar bör man misstro, och den fjättrade Prometheus, som Herakles också lyckas befria konstaterar: "Det verkar inte bättre än att du är en hjälte. Vet du vad en hjälte är? Det är någon som begår de nödvändiga brotten."
Det är samma syn på hjältens roll som den John Wayne-gestalten brukar representera i klassisk västern-film, mannen som tvingas ta saken i egna händer och sätta sig över lagar och förordningar för att skapa lugn och ordning, när det civila samhället sviktar. Ett hjälteideal som också odlas av en viss George W. Bush.
Theodor Kallifatides problematiserar och ifrågasätter alltså den gamle sagohjälten, och det har han goda skäl till, men det handlar också om återberättande av suggestiva sagor av evig livskraft. Prosan är klar, enkel och frisk, ofta en ren njutning att ta del av.
Roman
Lennart Bromander (kultur@aftonbladet.se)
