Här har du ditt yrkesliv, Bergman

helskärm

Vad är en reference guide, undrar jag när jag väger den imponerande boken om Ingmar Bergman i handen? Det är ingenting man läser på sängkanten, den mastiga volymen omfattar närmare 1 200 sidor. Det är snarast en bok för bibliotek och forskning: en översikt över Bergmans totala produktion, 50 filmer, mer än 150 teateruppsättningar, ett stort antal radio- och tv-produktioner, ett otal manus, dramatik och prosaarbeten, resultatet av ett skapande liv under mer än sextio år. Till detta filmografi, bibliografi och forskning fram till i dag. Här finns allt samlat.

För den som vill fördjupa sig i Bergmans verk måste detta uppslagsverk vara en ovärderlig genväg.

Men A reference guide innehåller också intressanta översiktsartiklar som presenterar och analyserar de olika delarna av Bergmans liv och verk. Utgångspunkten är konventionell, Bergmans barndom och den mytbildning han själv skapat kring den. Jag hade kunnat tänka mig andra inkörsportar, varför inte hans samhällsbild?

Birgitta Steene har valt att behandla Bergmans filmer i fem tematiska grupper. I en volym på 1 200 sidor är det anmärkningsvärt att samhället och Bergmans förhållande till samtiden inte kommenteras mer intresserat. Filmer som Tystnaden (utspelas i en anonym öststatsdiktatur), Skammen (en film om kriget och konstnärsrollen mot bakgrund av Vietnamkriget), Ormens ägg (nazismens framväxt i Tyskland på trettiotalet) och Ur Marionetternas liv (en underskattad film om medelklassens alienation gjord under tiden i München) hade kunnat bli utgångspunkten för en intressant diskussion av filmernas samhällssyn.

Boken tar i stället sin utgångspunkt i Bergmans författarskap och övergången från författarskap till film. Här är begreppet "cinéma d"auteur" viktigt. 1948 lanserades i Frankrike begreppet "le caméra stylo". Film var inte längre boulevardteatrarnas underhållning utan ett konstnärligt uttrycksmedel. I Cahiers du cinéma fördes de nya idéerna fram under femtiotalet av regissörer som Jean-Luc Godard, François Truffaut med flera. Båda radikala samhällskritiska regissörer.

För Bergman kom begreppet att få en snarast psykologisk innebörd. "Auteurism" blev kännetecknet för närbildens psykologiska fördjupning och det känsliga studiet av ansiktet. Med Gycklarnas afton (1954), en av samtidens mest utskällda filmer, men i dag av många betraktad som hans främsta, hade han visat sitt personliga filmspråk. Filmen skulle som den modernistiska prosan "tränga in i hittills osedda världar". Ändå är samhället självklart närvarande hela tiden. Den skrämmande mobbningsfesten i den inledande parabeln om clownen Frost säger mer om ett vertikalt samhälle än alla slagord.

Filmvetenskap

Maria Bergom Larsson (kultur@aftonbladet.se)