Hos granarna i Vaggeryd

Den är sprött grön och tunn, Dan Gustavssons debutsamling De låter mig gå hem till diktsamlingarna (Black Island Books). Enkla, tunna dikter som doftar av gran, jord, industrisamhälle och sorgen över en far.

"Jag står på Trollemossen, / Vaggeryds ensliga hjärta / Ödemark som ortsborna / knappast känner till / Tystnader far förbi / Flygplan som dånar tar över / Tystnader, som avbryts / av större korsnäbbar, / flyger förbi"

Jag blir så gripen när jag läser. Och jag vet att det är en starkt subjektiv akt, för de närmast berörda. Jag vet att inte alla växt upp i Vaggeryds kommun, även om jag gjort det. Men det är första gången jag läser ordet Vaggeryd i en dikt. Första gången jag läser om hur någon står i skogarna omkring, hos granarna, för att sedan gå hem till sina diktsamlingar och flytta "Lugn till Lugn".

Det är inget märkvärdigt med Gustavssons dikter. En karghet. Klart vatten. Förstärkande upprepningar. Snö, svarta grenar. Svarta tecken på vita ark. Att staplarna på l, d och t ser ut som industriskorstenar. Att spänningen finns mellan granen och ordet "gran". Eller bara insikter om sommarens ord: "Varje sommar / vecklar de ännu levande livsspråken ut / alla sina ord".

Hanna Hallgren