...för mycket - javisst!

JAN ARNALD hyllar Rushdie, tillbaka bland Nobelpriskandidaterna

Salman Rushdies nya roman har på sina håll betecknats som en comeback av rang. Äntligen är Midnattsbarnens författare på fötter igen, har det låtit. Och på många sätt stämmer det. Återigen frustar det vitalt och inte frustrerat om åttiotalets store förnyare av det engelska litteraturspråket. Men det är inte utan att hans skrivsätt i Clownen Shalimar också, på ett väldigt tydligt, nästan exemplariskt vis, blottar sina inneboende svagheter.

Vi återkommer till dem. På sätt och vis är de parentetiska. Clownen Shalimar är utan något som helst tvivel en mäktig roman med ett oerhört tempo. Den som uppskattar ett riktigt köttigt språk och inte ryggar för höga ambitioner står onekligen inför en högtidsstund. Rushdie brottar sig energiskt genom andra halvan av nittonhundratalet, Europa på sitt håll, USA på sitt och Kashmir på sitt. Oroshärden Kashmir, hemtrakterna, blir en sorts fixpunkt för ett helt sekels strävan, utveckling och nederlag. Och det är hela tiden - på ett mycket instruktivt sätt - öst mot väst som gäller. Och aldrig, verkligen aldrig, mötas de tu.

På sätt och vis är det en deckare Salman Rushdie har skrivit. Redan från början vet vi att det handlar om ett mord - den åldrade, pensionerade förre amerikanske ambassadören i Indien mördas abrupt av sin trogne kashmiriske chaufför. Varför?

Det är vad den fyrahundrafemtiosidiga romanen ägnar all sin möda åt att besvara. Och det sker via de mest häpnadsväckande historiska omvägar och utifrån många olika människors perspektiv. Och inte vilka människor som helst. Salman Rushdies människor är alltid övermänniskor.

Bland alla de där orden som man lätt drar till med när man ska beskriva en riktigt maffig släktsaga - mustigt, frodigt, saftigt, sprudlande, freskartat - bör man inte glömma överdrivet. Hyperbolen är den fullkomligt dominerande figuren, hela estetiken bygger på det överdrivna.

I sin strävan att skapa karismatiska karaktärer gör Rushdie (precis som den latinamerikanska "magiska realismen" på sin tid) människorna alldeles för stora för sina mänskliga höljen. Hos Gabriel García Márquez fick männen kilometerlånga penisar och växte sig så stora att husväggarna krasades sönder runt dem. Hos Salman Rushdie är det mer fråga om erfarenhetsgiganter. De har mer charm än någon annan, de har träffat alla, upplevt allt, drömt mer bisarrt än någon tidigare, lidit mer outsägligt, pinat mer hämningslöst. Och just för att de ska vara så måttlöst karismatiska blir karaktärerna oväntat - tomma.

Det är svagheten i Rushdies skrivsätt. Det är lätt att man blir övermätt. Det finns ingen som helst plats för "vanliga" människor. Allting tänjs nästan tvångsmässigt ut till det yttersta. Det är sagans strategi driven in absurdum, och i längden blir det helt enkelt lite för mycket. Viljan att blända läsaren blir en aning för tydlig.

Med denna invändning på plats återvänder jag till hyllningskören. Det är verkligen en oerhört kraftfull roman Salman Rushdie har skrivit. Lovsången till det störtblödande Kashmir är fantastisk, och den kärlek han öser över sina (givetvis överdrivna) kvinnogestalter är ganska oemotståndlig. Med Clownen Shalimar är Rushdie tillbaka bland Nobelpriskandidaterna. Ordningen är återställd.

Roman

Jan Arnald (kultur@aftonbladet.se)