Som om orden brann
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-09-09
”Won’t you be my happy story?”, sjunger Anna Frank på den skiva som medföljer Anna Jörgensdotters nya roman. Änglarnas syster är ingens lyckliga historia, men den är skriven på ett lyckligt språk. Jörgensdotter skriver som om orden brinner - sprakande, tveklöst och njutningsfullt, även när sorgen är som svartast. Och det är den nästan hela tiden: ”Att såren skulle läka, det är ju inte sant, det är ett tomt och en ensamhet att leva med bara”, säger huvudpersonen Sonja.
Sonja är sexton och har burit sin döde storebrors lila glitterhatt och saknaden efter honom i sex år. Hon har inget skydd alls när ”hjärtats svarta armé” attackerar, fast hon har pojkvän och allt. Som ”två dårfinkar kvar, sittande på sina tunna pinnar, pickande sina torra kaksmulor” sitter hon och hennes mamma i världens gråaste kök medan tomheten efter en död bror och en utflyttad pappa brer ut sig. I lägenheten ovanför bor Katrina med de vackra kläderna och den blommande balkongen, som har flytt från Albanien och gift sig med livrädde, hotfulle Rolf - ”en spröd och köttätande växt”.
Sonja iakttar, tänker på, drömmer om Katrina och de blir ett slags systergestalter i romanen fastän de knappt pratar med varandra. Deras berättelser löper tätt intill och genom varandra.
Trots, eller kanske på grund av, att Jörgensdotter behärskar Sonjas flickrums-, klassrums- och pojkväns-
instängdheter så suveränt, önskar jag att Katrina hade fått mer utrymme i romanen.
Det händer något när den skimrande, lyckliga prosan sträcker sig mot erfarenheter som den liksom nästan inte inrymmer; av förtrycket i Albanien och flyktingskapet i Sverige. Texten får en särskild skärpa, något svartvitt, ansträngande, hårt. I avståndet mellan det som berättas och berättandet kan jag höra språket ”dra efter andan, så djupt att det finns liksom inget slut”.
Roman
Jenny Tunedal
