Fritera mera

...och tvinga folk att banta. THERESE BOHMAN läser en skarp satir

I Lena Anderssons Duck City, en lätt förklädd Disneystad på dekis, är en normal portion flottyrmunkar 20 stycken. Munkarna är dessutom så oerhört goda att det är svårt att äta bara en portion, varför 220 kilo inte är en ovanlig vikt för den genomsnittlige medborgaren. Och medan staten göder folket – mutade och ivrigt påhejade av den onde affärsmagnaten John von Anderson, som i sina fabriker friterar allt som rimligtvis går att fritera – fortsätter de flesta invånare att tro att de lever i den bästa av världar. Valfriheten är stor, munkarna finns i många olika smaker, och vill man inte äta just munkar finns en uppsjö andra friterade varor att välja på.

Parallellt med folkets viktökning för staten krig mot den utbredda fetman. Större delen av befolkningen i Duck City måste tvångsbantas under strikt kontrollerade former, både för sin egen och stadens säkerhet. En låg procent kroppsfett anses dessutom inte bara vara utmärkande för goda samhällsmedborgare, utan för allt som är bra – till och med litterär kvalitet. Nils Ferlin är smalast och skriver därmed bäst poesi. Duck Citys befolkning hålls i ett järngrepp under ledning av John von Anderson, som själv mest äter frukt och grönsaker. Med en amerikansk vapenlobbyists envetenhet hävdar han att mat inte gör människor feta, utan att människor gör människor feta.

Duck City är en skruvad historia, rolig på ytan men dödligt allvarlig under sockerglasyren. Kanske är det en bild av en västvärld som håller på att äta ihjäl sig, ett imperium i slutet av sitt förfall och USA-kritik i spåren av exempelvis Morgan Spurlocks Supersize me. Men Lena Anderssons snygga satir handlar inte bara om fett och socker. Rakt och säkert sparkar hon åt flera håll samtidigt i ett samhälle fullt av dubbla budskap. Hon beskriver vad som händer när verkligheten slutat vara verklighet, men är så behagligt förpackad att det är skönast att sluta ifrågasätta och bara svälja.

John von Andersons idéer om att frihet är att avstå och att behärskning är den bästa egenskap man kan besitta, kan läsas som en kommentar till ett klassamhälle där normen är människorna som uppvisar måttfullhet. De lägre klasserna ses som ociviliserade och oförmögna till självkontroll, och därmed oförmögna även att veta sitt eget bästa. Folkets opium må vara socker eller dokusåpor, men logiken är densamma: Mata folk med det och förakta dem sedan när de vill ha mer. För det är ju lite äckligt att bara konsumera skräp så där, och lagom är ju faktiskt bäst, vare sig det gäller mat eller kommersiell tv.

Trots att karaktärerna

i Duck City är surrealistiska seriefigurer är Lena Anderssons ankstad inte någon svartvit värld. Ingen är bara ond eller bara god och alla har sin egen omoral eller ätstörning att tampas med. Nästan som i verkligheten faktiskt.

Roman

Therese Bohman (kultur@aftonbladet.se)