Till Thailand med Gud

MAGNUS RINGGREN följer med Kristian Lundberg

helskärm

Mot slutet av Ellery Queens deckare brukade det finnas en illmarig utmaning till läsaren: nu har du alla ledtrådar, lös gåtan! Kristian Lundberg - förutom poet numera också deckarförfattare - förser sin nya samling Allt flammar upp i ljuset och förvandlas med en liknande anvisning. Han pekar ut fyra urscener och tjugo nyckelord - men talar inte om vilka - som i de tre senaste böckerna bildar ett mönster för läsaren att avslöja. Det låter sig säkert göras. Men möjligen retas han precis som Ellery Queen. Det kan vara ett försvar för den himmelska monotoni som många kritiker ser i hans till synes maniska skrivande. "Det finns minsann stadga i det här!" tycks han vilja säga.

Visst ska jag lösa gåtan med nyckelorden så småningom. Men Kristian Lundbergs poesi är för mig i första hand ett ständigt pågående flöde, stänk och flikar, inte basgång, inte stabil grundstomme.

Han är sig lik i den nya boken, men iscensättningen är en annan än den vanliga. Koh Lanta är "en liten ö med paradisisk frid och helt oexploaterade stränder" och "en perfekt inramning för kärlekssemestern", säger Fritidsresor på sin hemsida. Fan tro't. Jag litar hellre till Kristian Lundbergs beskrivning av platsen som genomsyrad av regn och existentiella vildmarksexpeditioner. Till Thailand har han flyttat hela sin arsenal (han kallar sig själv "soldat" ibland, beväpnad med poesi och medkänsla) av bilder och åtbörder. Den som lärt känna hans Malmö och hans skånska slätt blir glatt överraskad över hur väl hans universum låter sig omplanteras. Det är träsk och hav, skyfall och vilda hundar, hetta och ödlor fastspikade av solen på väggarna.

Som så många gånger förr söker han "den kristusliknande tyngden i att vara människa" men utan särskilt stor teologisk apparat. Tyngden står för att bli nedbrottad, att bli varse och verkligen leva i sin materialitet. Kristian Lundberg är ingen gnostiker som längtar bort ur materiens fängelse. Hans Gud slår följe med honom, på klassiskt kristet vis, genom att själv bli och vara människa. Tingen lyses inte upp inifrån av en instängd gudagnista. Hela verkligheten är gudomlig. Språket är också heligt, även när det talar om skuld och utplåning: "låt folken veta att de är dödliga".

Den profetiska klangen slår allt tydligare igenom i Kristian Lundbergs poesi. Hur kallelsen att bli poet/profet kan se ut får man en aning om i denna märkliga lilla dikt som kan vara en ingång till Kristian Lundbergs poesi - till vilken man i och för sig kommer genom att bara gå in genom muren precis var som helst:

"Det händer att jag tänker på dikten / som ett slags feber gömd i en kropp / av snö och is, den här morgonen / kommer att bli enkel, så fort bara natten / är förbi, berget kastat åt sidan, ingenting / återstår, bara denna förtärande låga mitt / i bröstet, och du, du sade att mitt namn / skulle vara Daniel, jag skulle stå vid din / sida, det skulle vara en egen berättelse, / befriande."

Lyrik

Magnus Ringgren (kultur@aftonbladet.se)