Snyggt, Liedman

JAN ARNALD om en väldigt speciell bok

helskärm

Redan när jag får Sven-Eric Liedmans märkvärdiga magnum opus Stenarna i själen i handen står det klart att det här är en väldigt speciell bok. Det har inte bara med dess lätt bisarra dimensioner att göra - sällan har klyschan "tegelsten" känts mer på sin plats än inför denna tegelröda tungviktare - utan också med en sorts inre kraft som är mycket mer svårdefinierbar.

Likväl bekräftas känslan av läsningen, som man snabbt sugs in i. Visst är det här en storartad idéhistorisk översikt över motsatsparet form/materia - men det är så mycket mer också. Boken bärs av en sorts slutgiltig vilja att verkligen orientera sig rätt i världen. Kanske också en lycka över att äntligen ha funnit riktningen. Om inte Liedman, född 1939, vore så vital och produktiv skulle det ha varit frestande att tala om ett testamente. Ett intellektuellt testamente.

Det är märkligt hur mycket detta lilla motsatspar faktiskt rymmer. Liedman lyckas få det att i stort sett inmundiga hela det västerländska tänkandet - kompletterat med ett stort och viktigt inslag av arabiskt tankegods. Materien - det som liksom bara är där, utanför vår tanke - och det som på olika vis begränsar och innesluter den - formen - blir ett slags grundfigur för vårt sätt att existera i världen. Det är en djupt fascinerande resa han kastar oss ut på.

Tonen är rak, distinkt och klar. Också de mest komplicerade sammanhang lyckas Liedman reda ut utan att falla i obegriplighetsfällan. Hans hemtamhet i Karl Marx svårbemästrade värld gör att mycket få tankar är honom ogripbara. Några exempel. Det djupt motsägelsefulla i Aristoteles materiebegrepp blir plötsligt alldeles glasklart. Till och med nyplatonismen framstår som tillgänglig. Resan genom det arabiska tänkandet formar sig till en spännande språkfråga, om skillnaden mellan att "vara" på indoeuropeiska och på semitiska språk.

När vi då kommer in i modernitetens era, från 1600-talet och framåt, lyckas Liedman djupt övertygande förlägga rötterna till det moderna begreppet "innehåll" (som lägger sig någonstans mellan "form" och "materia") hos den barocktänkande filosofen Leibniz. Och i det sammanhanget lyfter han också fram den från den patriarkaliska historien undanträngda filosofen Anne Conway.

I samband med form/innehåll/materia går det givetvis inte att undvika Kant, och när Liedman tar steget över till Friedrich Schelling (världshistoriens svåraste filosof?) drabbas jag av en lättare uppenbarelse - det är första gången jag på allvar förstår vad han pysslade med: "Enkelt och elegant har Schelling visat att naturen är intelligent."

Efter en lång och tämligen välbekant sväng över Hegel och Marx kommer vi till slutdelen i Stenarna i själen. Det är här, när vi lämnar historien bakom oss, som min känsla förstärks. Här blir Sven-Eric Liedman något annat än idéhistoriker. Här försöker han fånga allt. Det sker inte minst via ordet "design", som på ett egendomligt vis fogar in sig bland de tidigare begreppen. Det blir ett vildsint försök att orientera sig i en värld av oändlig komplexitet, där den yttre och den inre världen har blivit ett våldsamt sammanblandat sammelsurium.

Stenarna i själen, då? Vad är det? Vad anspelar titeln på? Tja, förutom en allmän känsla av något som skaver i själen, ungefär som ett sandkorn i ögat, handlar det om stenar utanför Liedmans fönster. Han tittar ut mot en rönn som det ligger stenar runt. Och boken tycks födas i det ögonblick då han förvånas över dessa små stenar, hur de tar plats inom honom. I den lilla gesten för han in det stora tänkandet i den lilla världen och visar hur förbundna de är. Det är mycket snyggt gjort.

Essä

Jan Arnald (kultur@aftonbladet.se)