”Att lyckas gjorde mig sömnlös”

Nu kommer Sara kadefors med sin första roman för vuxna

Prisad och hyllad som ungdomsförfattare.

Nu kastar hon sig ned i vuxenfloden.

– Jag skriver historier i stället för att skriva dagbok, säger Sara Kadefors.

Vi står alldeles vid branten av Södermalm. Den som ger vykortsvy med både Stadshuset och Gamla stan i bakgrunden. Den som vore en strålande fotoidé. Om man inte har höjdskräck.

– Nej, jag vill inte resa mig. Nu flyttar jag mig inte en centimeter till, säger Sara Kadefors sammanbitet.

Väl tillbakaklättrad, med ett trästaket mellan sig och avgrunden, är hon lugn igen.

– Jag är ganska rädd av mig. För höjder, för att cykla i stan och för råttor. Men min största vardagsångest är att inte veta vad vi ska äta till middag. Jag kan inte äta fiskpinnar, falukorv eller frysta köttbullar. Jag är lite småsnobbig på det sättet.

Uppmärksamhet av ondo

Bitskheten från 90-talet då Sara Kadefors var ung, arg radiopratare och filmrecensent har mildrats. Göteborgskan är nedslipad till en trivsam Söderblandning efter alla Stockholmsår.

Hon har hunnit bli 40 år, författare och har aldrig mått bättre än nu sedan hon slutat på radion.

– Jag var framgångsrik men vad gav det? Sömnlöshet och en ständig rädsla för att inte överträffa mig själv. Medieuppmärksamheten var bara av ondo. Jag tror man blir en ganska äcklig människa av ständig uppmärksamhet och jag vill inte bli det.

Efter karriärvurpan styrde hon alldeles rätt. Ungdomsromanen ”Sandor slash Ida” fick Augustpriset 2001 och blev film.

– Det var en stämpel på att man var något att ha. Att jag fick fortsätta skriva böcker och göra film.

Vill teckna bra kvinnoporträtt

Hennes nya roman heter och utspelar sig på ”Fågelbovägen 32”. Den speglar relationen mellan en svensk läkare och en moldavisk illegal flykting. Båda kvinnor.

– Det är en spänningsroman i det inre. Jag såg en dokumentär om en klinik för papperslösa flyktingar på tv och hade läst en artikel om en invandrartjej som arbetade svart hos en överklassfamilj.

Huvudpersonen, läkaren, vill vara god men kan inte leva upp till självbilden.

– Det är ointressant att skriva om förebilder. Jag tycker om människor som inte är helt igenom fantastiska.

De riktigt bra står man inte ut med.

Hon skulle aldrig skriva om en medelålders man – ”det finns tillräckligt av dem” – utan känner ett ansvar för att teckna bra kvinnoporträtt och att vara feminist.

– Om man som kvinna inte är feminist är man ju jättekonstig. Det är komiskt att folk är rädda för att formulera det ordet.

Hoppas kunna hjälpa andra

Berättarviljan startade tidigt. Född i Landvetter utanför Göteborg i en me­delklassvilla med pappa civilingenjör och mamma sjuksköterska. Redan hennes lågstadiealster handlade om orättvisor och invandrarproblematik.

– Jag hade aldrig sett en invandrare men var väl ett barn av 70-talet. Mina föräldrar var med i Amnesty.

Hon hoppas att hennes författarskap kan hjälpa andra.

– Jag skriver inte i självterapeutiskt syfte, då kunde jag lika gärna skriva dagbok hemma. Det jag skriver måste ha ett värde för någon annan.

Värdefull är familjen. De bor i en lägenhet, för Sara Kadefors vill att livet ska vara enkelt – ”hus är värs­ta apstöket”. Hon tackar sina två söner för att ha blivit en bättre människa.

– Barn bemöter en på ett sätt som man aldrig blivit bemött på förut. Om någon slår dig i ansiktet vill du slå tillbaka. Instinkten säger: ge fan i att slå mig din jävel. Man får lära sig att hantera det på ett annat sätt.

”Jag har dödsångest”

Fobierna är en sak. Hennes verkliga ångest är existentiell.

– Rädslan för att bli äldre handlar ju inte om att bli ful, utan om att man är rädd för att livet ska ta slut. Jag har dödsångest. Men man måste släppa det. När jag är 50 hoppas jag att jag inte behöver tänka på det längre, säger Sara Kadefors.

Fakta: Sara Kadefors

Jessica Ritzén