GUBBGNÄLL

... men inte bara det. JAN ARNALD läser en ny tegelsten från Ulf Lundell

helskärm

Det som framför allt slår mig när jag läser Ulf Lundells nya tegelsten är vilket inflytande han har haft. Stilistiskt, alltså. Han är inget mindre än anfadern till generation efter generation av slängig jargongprosa. Stig Larsson hade inte varit den han är utan Ulf Lundell, inte heller Bengt Olsson, Per Hagman eller Peter Birro.

Och knappast heller Bob Hansson.

Idel män, alltså. Kvinnor då? Faktum är att de unga kvinnliga kvällstidningskolumnister som Lundell tycks hata mest av alla också (om än indirekt) är hans stilistiska avkommor.

Samt en hel kader av både manliga och kvinnliga författare-som- rockstjärnor (vilket ingen annan än Lundell själv faktiskt är). Och när jag läser hans utflytande, ocensurerade själsösande grips jag också av misstanken att han är bloggandets andlige fader. Till slut formar sig hela den svenska litteraturscenen till en stor lundellsk konspiration.

Sedan sansar jag mig givetvis. Inte minst för att bilden svär så kraftigt mot Ulf Lundells egen självbild. Enligt den är han snarare en ensam, utfryst outsider i den kulturella världen. Det må så vara - men det stilistiska inflytandet framstår som helt ovedersägligt. När Lundell skrev Jack bröt han igenom en mur, på gott och ont. Och därefter har han mycket aktivt bidragit till att utplåna den tidigare ganska strikta gränsen mellan finkultur och populärkultur.

Men det var ett tag sedan hans radikalitet var på tapeten. Numera är det snarare hans konservatism det talas om. Han har fått bli inbegreppet av det som för några år sedan kallades "gubbslem", en beteckning lika subtil som Valerie Solanas manshatarmanifest.

I dagarna diskuteras de yngre generationernas "åldersfascism" - fyrtiotalisterna slår tillbaka. Och ingen skriver väl egentligen en mer representativ fyrtiotalistprosa i dag än Ulf Lundell. Den nya romanen heter Värmen och är på sätt och vis en rak fortsättning på de föregående tegelstenarna Friheten (1999) och Frukost på en främmande planet (2003).

Precis som i Friheten har Lundell delat upp sig i två personer.

Jaget, musikern Poul, har egentligen förlorat intresset för allt, nästan till och med kvinnor, medan hans kompis Bull, författaren, får stå för de allra vildaste utfallen mot det försumpade hemlandet. Det vore inte helt fel att faktiskt kalla det gubbgnäll.

Men inte gubbgnäll utan substans - samtidskritiken är ofta relevant.

Problemet är att varken Poul eller Bull verkar ha något alternativ att ställa fram. Deras lyxliv i fritt flytande tillstånd ute bland europeiska lyxhotell saknar all verklighetsförankring - och deras kris består nog närmast i den totala bristen på värden. Det råder en total uppgivenhet bakom all vrede. Det är uppgivenheten hos människor som har slutat att ta in intryck från yttervärlden.

Om man kan uthärda det kantigt instrumentella förhållandet till kvinnor måste man tillstå att Lundells prosa varken har förlorat sin skärpa eller sin envetna tyngd. Och inte heller sitt grepp - det förblir väldigt svårt att slita sig från en Lundellroman.

Jag tror att det finns en bra diagnos för de plågsamma symptom som hemsöker de medelålders männen i Värmen. Den diagnosen är: Fullkomlig Egocentricitet. Jag tillåter mig att betvivla att den gäller hela fyrtiotalistgenerationen"

Roman

Läs också:

Jan Arnald