Inflationen då, Persson?

"Det finns ingen viktigare fråga för socialdemokratin än att bekämpa arbetslösheten", sa Göran Persson i sitt tal i Almedalen i söndags.

Bortsett från att bekämpa inflationen, borde han i ärlighetens namn ha lagt till.

Det hade också förklarat varför den öppna arbetslösheten är 4,8 procent (maj) mitt i en högkonjunktur där bolagsvinsterna slår nya rekord och statens kassor bågnar - en fullständigt oacceptabel situation fram till 1990.

Nu står nära nog alla bakom låginflationspolitiken. Bara vänstern inom vänsterpartiet bråkar.

Detta grundläggande skifte i ekonomisk politik har diskuterats mycket. Här finns två skolor. De som pekar på att kapitalets internationalisering sätter hårdare gränser för löner, räntor och finanspolitik. Och de som menar att det mer handlar om politiska val.

Statsvetaren Johannes Lindvall ansluter sig till de senare i sin avhandling, som nu populariserats till den alltför komprimerade och därför svårforcerade studien Ett land som alla andra.

Han spårar omläggningen till förändringar i idéklimatet, som pågick under hela åttiotalet. Samförståndsandan upphörde, statsapparaten decentraliserades, den korporativa staten bröts sönder. Det som dog var inte bara målet om full sysselsättning. Utan någonting större: idén om att staten skulle användas för att civilisera samhället, menar Lindvall.

Visst. Men det blir lite råttan på repet, för vad som i sin tur orsakade idéskiftet reder Lindvall inte ut.

I detta nya klimat kunde expertekonomernas "normpolitik" slå rot. Facken skulle inte längre räkna med devalveringar och expansiv finanspolitik utan en gång för alla lära sig att hålla ner lönerna den hårda vägen. Det var en stålbadspolitik: låga löner mot sänkt arbetslöshet. Annars hotas konkurrenskraften - det vill säga vinstnivåerna.

Politikerna lydde. Och lyder. Det är bara i högtidstalen de fortfarande tror på arbete åt alla.

Samhälle

Petter Larsson