De överlevde massakern

Natalia Kazmierska

Nu gör Polen gradvis upp med sina grumliga nationella myter

Unge Awigdor Kochaw, ett av få judiska vittnen som överlevde massakern i Jedwabne den 10 juli 1941, såg röken stiga mot himlen och hörde sedan ett underligt surrande.

Senare skulle han förstå att det var ljudet av den judiska bön som hans familj och vänner bad i ladan, där de brändes levande av sina polska grannar.

Journalisten Anna Bikonts mastodont­reportage Vi från Jedwabne innehåller ohyggliga detaljer om hur hundratals, kanske 1 600 människor, antalet är fortfarande inte fastställt – såväl sjuka, gamlingar som spädbarn – torterades och förnedrades innan de dog i den brinnande ladugården utanför en liten stad i nordöstra Polen.

Bara uppräkningen av vapnen som de katolska byborna använde gör läsningen till en fysiskt obehaglig upplevelse: vagnstöttor, påkar, spadar, högafflar, bajonetter, yxor, knivar, kablar, batonger … Och så hävdas det att islam skulle vara en särskilt barbarisk religion.

Bikonts bok handlar egentligen om två trauman. Dels om utrotningen av den judiska befolkningen i trakterna kring Białystok. Dels om försöken att utplåna berättelsen om massmordet, 60 år senare.

Till och med hennes chefredaktör på Gazeta Wyborcza (eller Gazeta Koshera, kosher-tidningen som judehatarna säger), den hjälteförklarade Adam Michnik är först tveksam till att låta henne rota i ämnet, orolig för att det ska äventyra Polens förhandlingar om Natomedlemskap.

Jedwabnedebatten rasar dock redan när Bikont börjar föra logg sensommaren år 2000. Polsk-amerikanske historikern Jan Tomasz Gross nyutkomna debattbok Neighbors är en megasnackis. Professorer grälar. Öppna brev skrivs. Gamle Lech Wałesa skandaluttalar sig om giriga judar, och CBS 60 minutes dyker upp på Jedwabnes lilla torg.

Invånarna värjer sig mot uppmärksamheten, skriker att det handlar om ”Förintelse-business” och startar en kommitté för bevarandet av stadens goda namn. Medan polska myndigheter beslutar att inleda en officiell förundersökning om vad som verkligen hände 1941.

Det vore fel att hävda att Bikont också bara vill åt sanningen, för hennes verk är större än så.

Genom imponerande journalistiskt fotarbete återskapar hon själva minnet av de mördade i Jedwabne, väcker dem till liv igen. Det är faktiskt något oerhört.

Hon gräver i israeliska arkiv, spårar barnbarn till överlevande i New York och återger en av de vackraste kärlekshistorier jag har hört: om katolske Stanisław som speed-gifter sig med judiska Rachela för att rädda hennes liv. Kära blir de först senare. När Bikont träffar det skröpliga och halvblinda paret 60 år senare sitter de fortfarande och håller varandra i handen.

Det kanske låter en smula sentimentalt, men det jag tycker mest om med Vi från Jedwabne är just avsaknaden av kvasifilosofiskt svammel om godhet och ondska eller ”Hur kunde det ske?”-funderingar.

Bikonts utgångspunkt är att det visst går att förstå.

Det är tyvärr inte ens särskilt svårt.

Inga plötsliga infall fick skräddare, smeder och brevbärare att gå man ur huse de där heta sommardagarna 1941 och förinta sina medmänniskor.

Tvärtom hade de uttorkade slätterna i Mazowsze-området i åratal förberetts för antisemitiska gnistor. Inte minst av lokal intelligentia.

Här i träskmarkerna mot gränsen till Vitryssland och Ukraina, inte långt från där jag själv har mina rötter, grodde hatet långt innan nazisternas Einsatzgruppen anlände.

Dessa avkrokar målas hos Bikont upp som ett nationalistiskt fäste, ett slags Polens Dalarna, där idéer om den äkta kristna ”polskheten” från början av 1900-­talet odlades av småstadseliter och knapadel. Judendomen användes som förvrängd motbild, för att stärka den nationella gemenskapen.

När antisemitismen accelererade på 30-talet spreds den av auktoriteterna – av präster och katolska tidningar.

Fattigdomen bland torvbönderna var utbredd, liksom supandet. En tredjedel var analfabeter och uppviglades att ”avjudifiera Polen” från predikstolen. I skogarna smög antisovjetiska partisanförband, i städerna härjade upprorsmakare. Kyrkans män, uppsatta inom högerextrema partier, hejade på när ligistmobbar drev runt på marknader, vandaliserade judiska butiker, misshandlade bagare eller judiska lärare i skolorna.

I dessa trakter genomfördes pogromerna – eller folkmorden som Bikont korrekt benämner dem – i Jedwabne och grannstäderna Wasosz och Radziłów ytterst metodiskt. Några åtog sig att fösa ihop judarna på torget. Andra ansvarade för att fixa fotogen eller vakta ladudörren.

De flesta nöjde sig med att titta på. Sedan länsa de dödas hem på kläder och kastruller, och leva vidare bland förövarna.

Varken hatmejlen eller de antisemitiska glåporden från Jedwabneförnekare hindrar Bikont från att söka upp mördarbrödarna Laudanski, några av de tolv som dömdes för dådet efter krigsslutet. Än i dag skyller de ifrån sig med orden: ”Tyskarna skulle förr eller senare ändå haft ihjäl dem”.

Hon fångar en central aspekt hos dessa människor som kallar sig polska patrioter, nämligen föreställningen om att man är ett lidande folk av ädla helgon som aldrig skulle göra något orättfärdigt. Därför, resonerar antisemiterna, måste mördandet i grunden vara judarnas eget fel.

När Vi från Jedwabne kom ut första gången för tio år sedan hystes sådana åsikter även av konservativa partier med stöd i polska parlamentsval.

I dag ser man däremot små tecken på att Polen börjat göra upp med grumliga nationella myter. I debatter, pjäser som Vår Klass, Sverigeaktuella filmen Ida, eller med det nyöppnade judiska museet i Warszawa.

Anna Bikonts bok är en viktig del av detta. Men den lär oss alla att begripa historien, och våra roller som både förövare och offer i den.