En lektion i kärlek

Det är farligt att älska. Man kan förlora sig själv. Och det smyger sig på en, till synes omärkligt. För Carin, huvudperson i Helena Ljungströms roman Mellantider, smyger det sig på, tills hon måste rädda sig genom plötslig flykt. Hon köper en enkel biljett till Berlin.

Nu är det ju inte bara mannen (Klas) som Carin har problem med utan också väninnan (Klara) och kusinen (Niklas). Helena Ljungström beskriver fint de farliga stråk som finns i alla nära relationer. Hur längtan efter intimitet hamnar på kollisionskurs med en önskan att få vila i sig själv, i romanen konkretiserad i huvudpersonens frenetiska långdistanslöpande. Fartens tjusning mot tvåsamhetens bromseffekter.

Romanen har så mycket att berätta, ett helt liv (Carin är trettiotvå), och det kan blir en och annan transportsträcka i början. Men sedan infinner sig en trevlig galenskap som retroaktivt blir hela bokens metod. När Carin går på zoo i Berlin ser hon en isbjörn som äter en pumpa stor som en badboll, ”en exotisk rätt”. Själv bjuder hon in fyra svanar till sin lägenhet. Kanske kan man ibland känna större släktskap med svanar än med människor.

Man har alltså inte tråkigt när man läser Mellantider. Jag gillar också att det inte finns några recept för hur vi nu ska klara av att älska. Det är ingen relationshandbok. Och ändå lär man sig så mycket.

Roman

Cecilia Annell (kultur@aftonbladet.se)