Han har slutat be om ursäkt

Författaren Caryl Phillips har vigt sitt liv åt kampen mot rasism – och han är optimistisk

– Folk vill ha det som de alltid haft det och är rädda för det främmande. Men den här inställningen är orealistisk i ett Europa som hela tiden förändras.

Caryl Phillips ägnar sitt liv åt att skriva böcker om vår tids mest brännande frågor – utanförskap, ras, klass och kön.

Han är född i Västindien, uppvuxen i Leeds i norra England och numera bosatt i New York.

– Mina föräldrar flyttade till Storbritannien när jag var ett år. Varje dag under hela min uppväxt fick jag känna av att jag var svart. Jag behandlades annorlunda. Ibland fick jag springa väldigt fort, ibland var jag tvungen att stanna och slåss. Men barn är uppfinningsrika. Man hittar på olika sätt att handskas med det.

Sökte sin identitet

Vägen bort för hans del gick via Oxford, där han studerade litteratur, upptäckte svarta författare och för första gången mötte människor med stark självkänsla.

– De flesta jag växte upp med bad om ursäkt för att de fanns.

Under sex år arbetade han i London på olika tidningar och tv-stationer.

– Men jag kände inte igen mig i den bild av svarta människor som förmedlades av media. Jag var inte kriminell, missbrukare eller outbildad. I historieböckernas fanns jag bara med som slav.

Han gav sig ut på en resa runt i det Europa han var en del av och skrev ned sina intryck och upplevelser i en anteckningsbok. Sökandet efter en egen identitet och egna rötter ledde så småningom till att han började skriva böcker om slaveriets historia, illegala invandrare, rasdiskriminering och de fasansfulla följderna av olika afrikanska inbördeskrig.

Tunga ämnen

Det är mörka, tunga ämnen, men Caryl Phillips är ingen domedagsprofet som får en att tycka att det mesta är hopplöst. Han är älskvärd, intelligent, kvick och karismatisk. Han älskar fotboll, är en stor Leeds United-fan och spelar gärna golf. Dessutom påstår han sig vara optimist.

– Rasismen kommer att finnas kvar efter min död. Men jag gör vad jag kan för att motverka den. Jag skriver. Regissörer kan göra filmer, lärare korrigera föräldrars fördomsfulla åsikter, socialarbetare har en stor uppgift att fylla. Alla kan vi göra något.

Hans senaste roman ”Dans i mörker” handlar om Bert Williams, den mest berömda svarta artisten i USA i början av förra seklet.

Stereotyp svarting

– För tio år sedan i New York råkade jag få se en bild av honom. Jag undrade då två saker: Varför hade han målat sitt ansikte svartare och munnen vit, och varför hade jag aldrig hört talas om honom? Han uppträdde inför en vit publik som den stereotypa svartingen, korkad, inställsam och krumbuktande. Samtidigt kände han sig plågad och förödmjukad i den rollen. Att jag inte visste vem han var beror på att det svarta samhället velat glömma bort honom, han ansågs genant.

Caryl Phillips betraktar hiphopare och rappare som dagens stereotypa svarta artister.

– Jazzmusiker har alltid varit mer accepterade av det vita samhället än till exempel svarta skådespelare. De fick länge bara spela kokerskor eller betjänter. Det var inte förrän 2002 som Halle Berry som första svarta artist fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.

Fakta: Caryl Phillips

Caryl Phillips boktips till:

Ingalill Mosander