Det gör lite för ont

helskärm

Det börjar nere i jordhålan. I motsatsen till vår hjärna, den där tingesten som kan rymma allt. Sedan börjar en lång vandring som har ett mål som försvinner och dyker upp, likt en väldig val vid horisonten.

Varelserna vandrar över en oändlig slätt genom stekhet sol och stormande ishelveten. De leds av ”Pojken”, men där finns också ”Mannen med en krans av torrt gräs runt sitt huvud” och andra mystiska och mytiska figurer som dyker upp, tiden är all tid och ingen, inga ”verkliga” ting syns, vilket gör boken till ett mentalt gungfly. Det är som om Lotass vill att läsaren, precis som vandrarna, ska plågas, straffas. Det är skrämmande skickligt.

I några avdelningar inträder ett antal mer konkreta personer - bergsbestigare, Nordpolenerövrare. De utsätts också för svåra, till och med dödliga, umbäranden.

Alla strävar de mot ett mål. Ett ouppnåeligt. Temat i Skymning - gryning (tredje delen i en trilogi som började med debuten Kallkällan och Band II Från Gabbro till Löväng) är det Lotass undersökt i alla sina böcker: vad kan människor göra mot varandra för att nå ett mål?

Målet kan vara vad som helst: en bergstopp, en rymdfärd, berömmelse eller ett lycko-rike - både en individuell och kollektiv utopi. Den här gången blir också det religiösa accentuerat av det nästintill bibliska språket och den Ahasverusvandring som pågår boken igenom.

Jag ska inte avslöja slutet, mer än att det utspelas i hjärnan och att det har en avgörande betydelse. Den vandring jag gjort med Lotass slutar i ett, i och för sig mycket raffinerat men ändå, traditionellt såpaslut.

Jag straffas alltså igen. Den andra gången för att Lotass inte tror att läsaren klarar att befinna sig i det skrämmande overkliga. Därför vill hon påtvinga mig en krystad förklaring, när jag i själva verket vill vara i det icke-konkreta, i den oändliga vandringens hetta, kyla, ljus, mörker och död.

För sådan är utopin, en fantasi som mänskligheten kan offra allt för. En fantasi som vi dessutom, i sin mildare form, behöver för att orka vandra, kämpa ... klara livhanken.

Men så har hon ett språk. Ett av de märkvärdigaste i den svenska samtida prosan - det finns knappt någon, sedan Lagerkvist skrev Dvärgen, som kan placera mig i dåtid som hon, men ej heller bryta det arkaiska med sådan lätthet. Här finns

dialektala omskrivningar, bibliska referenser, fackuttryck och en oändlig mängd bilder för att beskriva värme och köld. Men jag kommer inte undan känslan av att hon här imiterar sig själv.

De språkliga upprepningarna som metafor för att mänskligheten i evighet kommer att leva om sina utopiförsök förstår jag, men det blir upprepningar lik förbannat.

Hade Lotass stannat på slätten med sina varelser - hade jag tagit mitt straff med njutning, men nu gör det lite för ont.

Roman

Pelle Andersson