Så bygger du ett hav – en handledning

Stillhet och rörelse är temat för den polska författaren Olga Tokarczuks fjärde roman på svenska, Löparna. ”Rör på dig, sitt inte still. Välsignad den som är stadd i rörelse”, säger exempelvis en kvinna i romanen. Hon driver hemlös i Moskva och tillhör den ryska sekten Löparna. Detta är en sekt som inte erkänner någon kyrklig eller världslig makt, och som uppmanar sina medlemmar att vara i ständig rörelse; att själfulla leva utan namn och ort. En annan karaktär i romanen, en åldrig professor, hävdar tvärtom att det inte finns någon rörelse i världen, knappt ens heller någon värld. Andfått gående i uppförsbacke anför han i den grekiska värmen i Eleusis: ”I själva verket finns det ingen rörelse. Precis som sköldpaddan i Zenons paradox kommer vi ingenstans, vår vandring tar oss knappt ens in i ögonblickets inre och det finns varken gräns eller mål för den. Samma sak skulle kunna gälla för rummet – eftersom vi alla befinner oss på samma avstånd från oändligheten så finns det heller inget ”där” – ingen av oss kan hålla kvar vare sig tid eller rum.

Olga Tokarczuk tillhör de författare som arbetar med att inte göra åtskillnad mellan innehåll och form. Hon skriver därför sin roman som ett intensivt och varierat musikstycke: i rörelse, i stillhet, i stilla rörelse och rörlig stillhet. Hon låter romanpersonerna komma och gå. Vissa försvinner. Andra återvänder. Romanens berättelser berättas av flera olika jag-personer. De berättar omständligt, eller stampande, eller storögt och bredvid mun. Vissa berättelser är samtida, andra från 1600-talet. De berättas från Arlanda, Amsterdam, Aten, Australien. Ett gemensamt drag för texterna är att de överskrider distinktioner mellan linjärt och cirkulärt berättande. Alla transportsträckor har skalats bort.

Över boksidorna breder händelser, situationer och digressioner ut sig. Jag menar att Löparnas berättas vid den ”punkt där en rak linje dragen från ingenstans till ingenstans för ett ögonblick tangerar cirkeln”.

Den citerade raden ovan är – förresten – typisk för Löparna, eftersom dess texter berättar många olika sagor om konst och form. Ett har dessa fantasifyllda och bildrika sagor dock gemensamt: en vision om att formen ska vara organiskt levande. En sorts formfulländat formlös form. Så berättar till exempel en av romanens jag-personer: ”Jag drömde att jag bläddrade i en amerikansk tidskrift med foton av vattentankar och bassänger. Jag såg allt in i minsta detalj. Bokstäverna a, b, c beskrev noggrant varje plan i ritningarna. Fascinerad började jag läsa en artikel med titeln ’Hur man bygger en ocean. En handledning’”.

Det är också så jag tänker mig dem, Tokarczuks fantastiska romaner: som oceaner, eller i alla fall som handledningar till hav.