Palm, upp och ner

Göran Palm är orolig över poesins obegriplighet. Det har han varit sedan 50-talet. Om poesin inte skärper sig och blir mer läsartillvänd så kommer läsarna snart helt överge genren. Enligt Palm är det inte förlagens, författarnas eller kritikens fel. Nej, det är knäfallet inför modernismen som gjort poesin oläslig.

Därför ger han i dag ut Tack, modernismen, för den tid som varit! Titeln låter som en hårdför uppgörelse med en hundraårig tradition, men är snarare en uppgörelse med somliga poeter och till viss del den fria versen. Och ibland inte ens det. Palm kritiserar till exempel kritiken för dess Ekelöfvurm och Taubefientlighet - själv har han däremot alltid älskat båda.

Han ogillar också beatnikrörelsen, men älskar Apollinaire, han verkar ha ett blandat förhållande till Baudelaire och är skeptisk till Bretòn, han är förbannad på att kvinnorna fått en undanskymd plats, men nämner själv knappt några kvinnliga författarskap.

Det är upp och ner, hit och dit, gammalt och nytt, publicerat och opublicerat - och det kan skyllas på klippboksgenren, men det kan också skyllas på att Palm inte tänkt färdigt. Eller på att uppgiften är omöjlig. Jag tror att den outtröttlige Palm bara är ute efter vissa avarter inom modernismen - det han själv inte gillar. Han vill dessutom återupprätta den bundna versen, traditionen och attackera romantik och genikult.

Gott så. Synd bara att han inte tar hjälp av alla de modernister som hållit - och håller - med honom.