Vad kan vi göra NU?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-15
Två noveller, tre samhällsreportage och romanen Dagar i Mahuldiha av författaren Anita Agnihotri ingår i den volym som bokförlaget Tranan givit ut i serien Indiska biblioteket. Detta bibliotek invigdes 2001 och är ett samarbetsprojekt mellan svenska och indiska författare, översättare, bokförlag och tidskriften Karavan. Jag hoppas att Indiska biblioteket ska vidareutvecklas, liksom att också kusin-, syssling- och bryllingprojekt uppstår, så att världens bibliotek på svenska växer. Det är viktigt. För genom andra människors liv och historia förstår vi också oss själva och vår historia.
Detta är en enkel ståndpunkt att hålla fast vid i tider när litteraturkonservativa röster höjs om en nationalstatskanon. Om samma röster hördes lika kraftfullt pläderande för utökade översättningsprojekt och världsvida kampanjer mot analfabetism, kunde de kanske tolkas på annat sätt än som en tjechovsk borgerlighet på dekis. Degraderad och på jakt efter den storhetstid som flytt tycks den ha svårt att smälta att det mångkulturella samhällets medborgare uppfattar kvalité hos andra röster än svenneakademiens.
Anita Agnihotris texter brinner av engagemang. I både novellerna, reportagen och romanen (som genremässigt glider över i varandra) existerar en känsla av nu: vad kan göras nu? Hur kan människors nära verklighet förändras till det bättre.
I romanen Dagar i Mahuldiha följer läsaren i statstjänstekvinnans Bablis spår i byområden i östra Indien. Vatten-, väg- och broprojekt står på dagordningen. Liksom kampanjer mot analfabetismen. För att kunna läsa är det också bra att ha elektricitet eller åtminstone råd med fotogen. Babli lägger ner mycket tid och kraft på att manövrera, existera och överlista det stora och svårforcerade byråkratiska system hon själv ingår i. För företagens rovdrift på naturen och exploatering av människor måste på något sätt balanseras av en statlig organisation. Helst utan att denna stöter sig med någon.
I boken ställs denna balansakt oavkortat mot Bablis känsla för personligt ansvar. Som statstjänstekvinna bär hon faktiskt eget ansvar inför beslut som fattas. Hon ska fortsatt kunna se sig i spegeln. Det är inte alltid enkelt och inte alltid hon ler tillbaka mot spegelbilden. Men hon upphör aldrig att ifrågasätta sina handlingar i statens tjänst. Vad som däremot inte analyseras i romanen, är medelklasspersonen Bablis beroende av tjänstefolk i privatlivet. De finns bara där som ett extra par händer och fötter.
Anita Agnihotris texter berör mig för att de vill göra skillnad. Inte genom visionernas och drömmarnas kraft, utan genom att skildra vardagliga och pragmatiska handlingar. Dag för dag. Ett tecken här, ett tecken där. Rent vatten. Vaccinering. Kamp för minskad barnadödlighet. Rimlig jordbruks- och fördelningspolitik. Ett envetet och handfast planterande av tankar och ord.
Prosa
Hanna Hallgren
