Ålderdomen tågar med glömskan genom dikten

helskärm

Orden, hos den spanske poeten Antonio Gamoneda, född 1931, har en omedelbar verkan. Först av allt är det verben som slår mig. Inte bara i diktsamlingens titel – Förlusterna glöder – utan också i det följande: ”Glömskan kommer”, som är namnet på dess första del, och den inledande meningen: ”Ljuset sjuder under mina ögonlock”. De anger ton direkt.

Samtidigt presenteras också tre storheter: förlusterna, glömskan och ljuset. Just så, i bestämd form och egen rätt.

Men jag låter inte mig luras så lätt. Nejdå, jag läser boken från pärm till pärm, jag läser ord som gråten, hjärtat, ödet, evigheten, klarheten och visdomen – jag läser sanningen och dylika latinskt bombastiska vidskepligheter, och tänker bara: Herregud … Hur ska jag kunna förhålla mig till ord jag inte tror på? Och så på kuppen en gammal mans poetiska version av ålderdomens framfart?

Sen läser jag igen, och plötsligt verkar dikten på en gång tydligare och mera dunkel. Ja, alltså, bättre menar jag. De surrealistiska utbrotten med gråtande hästar är fortfarande svårsmälta, men mycket annat framförallt förbryllande och spännande: ”Allt är varsel. Ljuset är skuggans märg [---] Just så //glöder i mig betydelserna.”

Varseblivningen är förhöjd, språket förtätat. Och även om jag inte automatiskt läser in några konkreta händelser ur Gamonedas egen barndom i inbördeskrigets Spanien i de våldsamma scener som flimrar förbi, är katastrofen överhängande. Sårkanter, tandrader, kroppar och diken och djur. Sorgeprocessioner och nedblodad bomull.

Min blick fastnar hela tiden vid orden. Och ibland måste jag ljuda högt för mig själv, som hypnotiserad: ”Ännu hinner händer in i mina drömmar, före ett svart / skrik, före mitt hjärtas många gömda järn.”

Paradoxalt nog framstår alltså Förlusterna glöder ibland som fullständigt kryptisk, ibland som kollektiv historia, fysisk, existentiell och metaforiskt klar – och i den avslutande delen ”Klarhet utan vila” snarast essäistisk.

Så tågar ålderdomen genom dikten, och med ålderdomen glömskan. Än som en lättnad, än som frustrerande förbannelse. Men dikten själv kan inte glömma. I stället blir den en variation på Blanchots essä om poetens fåfänga utsaga ”jag är ensam” – som alltså delvis förutsätter sin egen motsägelse.

Oavlåtligt skriver Gamoneda om glömskans igensopande, imploderande rörelse – och samtidigt får också minnet fritt spelrum. Barndom mot ålderdom, ljus mot skugga. Diktjagets minne framträder just genom sitt gradvisa försvin-nande: ”Jag är på barndomens vind// på väg genom glömska”.

Verkligheten här är också språkets mångtydighet, i och bortom dikten – och Ulf Eriksson och Magnus William-Olsson har sånär som på en not lyckats balansera över från spanska till svenska med överraskande finess. Här står den språkliga hanteringen i centrum. Översättarnas såväl som poetens: ”En njutning återstår: vi glöder // i obegripliga ord”.

Lyrik

Jenny Högström (kultur@aftonbladet.se)