”Jag var en andlig besserwisser”

Åsa Larsson återvänder till Kiruna i nya deckaren

MARIEFRED

Det är många år sedan Åsa Larsson flyttade från Kiruna. Ändå är det fortfarande ”hemma”.

Där har de övernaturliga gåvorna en given plats. Precis som i hennes nya deckare, ”Svart stig”.

– Människan har större kapacitet än vad vi tror.

Åsa Larsson bjuder på picknick vid Skottvångs gruvor, mitt i den trolska, mörka sagoskogen, inte långt från Mariefred i Sörmland.

Det är där, i den lilla idylliska sommarstaden vid Mälaren, som hon och familjen numera bor. För ett och ett halvt år sedan flyttade de hit från Nyköping.

Inte mycket i det sörmländska landskapet påminner om Lappland – utom stenen, den kantiga, grovhuggna sprängstenen vid gruvan.

Vill tillbaka

– Jag tycker om Mariefred och Sörmland men Kiruna kommer alltid att vara ”hemma” för mig. En dag när barnen har flyttat hemifrån kommer jag nog att flytta tillbaka, inte för gott men kanske i några år. Både för min egen och skrivandets skull.

Nu kommer hennes tredje bok om juristen Rebecca Martinsson.

Liksom de tidigare ”Solstorm” och ”Det blod som spillts” utspelar sig ”Svart stig” till största delen i Kiruna och Tornedalen.

Men till skillnad från i de tidigare böckerna tilldrar sig inte handlingen i kyrklig miljö – den här gången är intrigen kopplad till gruvindustrin med förgreningar ända till Uganda.

Den handlar om nåd

– Jag ville sträcka mig ut från Kiruna, ut från Sverige till andra sidan jordklotet. Kiruna är ju också en stad som existerar på den internationella kartan, med LKAB, stålindustrin, Esrange och Ishotellet.

– Jag ville absolut inte ha med någon kyrkmiljö en gång till. Ändå är det här den mest andliga bok jag har gjort – den handlar om nåd.

Hennes farfar, skidkungen Erik ”Kiruna-Lasse” Larsson, var predikant hos laestadianerna. Själv gick Åsa Larsson med i Missionsförbundet som tonåring. Hon är fortfarande medlem men varken aktiv eller bokstavstroende som i ungdomen.

– Jag är ingen tungtalare längre, säger hon och ler lite snett.

I dag handlar tron mer om hopp och längtan: hopp om en fortsättning och längtan efter att träffa dem som försvann för tidigt.

– Jag har förlåtit mig själv för att jag var en sådan andlig besserwisser, även om det tog tid och var svårt, säger hon.

Pappa gör research

Pappa Tore Andersson, bibliotekarien, bor kvar i Kiruna, och det är han som får hjälpa till att hitta platser och miljöer till böckerna. Och kolla att detaljerna stämmer, så att hon inte skämmer ut sig därhemma.

– Nu måste han hjälpa mig att leta efter en speciell sjö till den fjärde boken, den utspelar sig där uppe i den lilla byn igen.

Med pappa Tore genomför hon i år också ett alldeles speciellt projekt – tillsammans ska de göra en svensk klassiker: åka Vasaloppet, cykla Vätternrundan, simma Vansbrosimmet och springa Lidingöloppet.

– Det känns som en fin sak att göra tillsammans, säger Åsa.

Och det syns att det både finns kraft och uthållighet i den tunna, seniga kroppen när hon far fram på sin lätta racercykel på de sörmländska vägarna.

– Jag avgudar min cykel. I början var jag som min son Leo – jag ville helst ha med mig den i sängen också.

En fantastisk lyx

För tre år sedan, efter succédebuten med ”Solstorm”, sa hon upp sig från jobbet som skattejurist för att skriva på heltid.

Ett beslut hon aldrig har haft anledning att ångra.

–?Det är en fantastisk lyx att kunna leva på sitt skrivande. Och det får mig att må så bra. Jag skriver vuxensagor – och slipper mig själv en stund.

Fakta: Åsa Larsson

Åsa Larssons boktips till:

Kerstin Nilsson