Sorg som tröst

Estoniakatastrofen avsatte en flod av faktaböcker men också en del skönlitteratur, som Ernst Brunners diktsvit Mr Skylight. Detsamma håller nu på att hända med tsunamin annandag jul 2004.

Förlagsmannen Jonas Modig återvänder till poesin efter trettionio år, med Annandagar, en bok om saknaden efter sonen Jacob som försvann i vattenmassorna. Han skriver oförställt och utan vilja att skapa Stor Konst. Ändå känns det som om vi har med en erfaren diktare att göra. Det blir enkelt och vackert.

Allmängodset finns där, tillhör oss alla. I den jättelika svärm av detaljer som vi fått oss till livs från katastrofen och införlivat med vårt kollektiva minne väljer Jonas Modig ut det som bara är hans. Däri ligger bokens stora värde, den urgamla erfarenheten att det mest personliga är det mest allmängiltiga.

Jonas Modigs konstlöshet ligger så att säga bortom poesin.

I ett stadium före poesin eller på väg mot den, rör sig Marcus Birro i Svarta vykort, en bok om hans två för tidigt födda döda barn. Här är det inte en välbeställd medelåldring som talar utan en ännu ung rebell som blir far utan att få ha barn. Han släpper fram ilskan och skriken. Han skäller på vården, med rätta. Han försöker kämpa sig fram till ett jämnmod i sorgen. Han letar efter allmängiltighet, precis som Jonas Modig. Båda når dit, fast längs olika vägar.

Dessa båda böcker skulle kunna få en stor publik. De är värda det. Hos båda går litteraturen i tjänst hos sorgearbetet. Tröst är kanske en av de utomlitterära sysslor som poesin klarar bäst.

Lyrik

Magnus Ringgren (kultur@aftonbladet.se)