Ondskans blommor
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-15
Jag har inte läst Jonas Gardells bok med betraktelser över Gud men det räcker med hans romaner för att fatta att han tror på en ondska i världen.
Att det finns människor som är genuint onda. Att det alltid varit och alltid kommer att vara så. Och att det är därför vi behöver Gud.
I den varmt humoristiska barndomsskildringen En komikers uppväxt skulle Gud komma som en silverblänkande astronaut från rymden och rädda alla dem som låg och kvävde sina skrik i kuddar i radhuslängorna i idyllen Sävbyholm.
I Jenny har perspektivet blivit rejält svartare och ingen sådan barnslig gud svävar runt därute. Det är tomt och kallt och Jenny går likt Jesus, som ett offerlamm, till sjön där hela klassen firar sista fredagskvällen före skolavslutningen. Med de sönderskurna armarna gömda under den svarta tröjan är hon där bara för att möta sitt öde. Hon, den utstötta, äckliga, ensamma, monstret som ingen vill se eller vara med.
Det är den vuxne Juha, huvudpersonen i En komikers uppväxt och Ett ufo gör entré, som berättar och återvänder till det förgångna. Och det religiösa draget är mycket starkt i berättelsen. Hur kunde det fruktansvärda ske ? Vilka var de skyldiga?
Gardell skapar skickligt känslomässig identifikation med Jennys ensamhet och lidande, hennes självförakt och totala övergivenhet. Juhas konfrontation med Jennys plågoandar är mer schablonartad. Men det dundrar om i domedagspredikan och överröstar det personliga.
Allt det som hände måste ske. Det fanns inga alternativ. De svaga går under, de starka i flocken överlever. Som hos vilddjuren, så ock i skräckfilmen.
Stilla natt, blodiga natt och halleluja. Barndomen är en plats där ondskans blommor slår ut. Darra lilla dvärgkanin.
Missförstå mig rätt. Jag efterlyser inte några glättiga "kom igen"- tongångar. Men det är en präktigt igensvetsad bur som Gardell vältrar fram för unga att känna igen sig i. Till sist skickar han en glimt ljus, manar till uppbrott, ger salig välsignelse och fin försoning. Allt på en gång. Men då är det faktiskt för sent i predikan.
Roman
Barbro Westling
