Upp till kamp - för vad?

Vänsterns förhållande till nationen har blivit en het fråga i spåren av EU-inträde, migration och globaliseringsprotester.

Försvar av välfärdsstat och kollektivavtal brännmärks dagligen från höger som chauvinism. En del av kritiken mot EU och multinationella bolag laddas med argument om deras utländskhet i sig. Och inom den teoretisk-politiska debatten har Michael Hardt och Antonio Negris Imperiumteori blivit något av en vattendelare som ställt mer anarkistiska, globalistiska grupper mot statssocialister.

I detta ljus kan historikern Håkan Blomqvists avhandling Nation, ras och civilisation läsas som en påminnelse om att liknande strider utkämpats förr och om att inga segrar är eviga, inga frågor slutligt avgjorda.

Med stöd i pressklipp och andra skrifter tecknar han en nyanserad – men stundtals snårig – bild av spänningen mellan internationalism(er) och nationalism(er) i den tidiga arbetarrörelsen, från Marx ord om arbetarna utan fosterland till folkhemsideal och rasforskning.

Vad kan det komma sig, så kan man förstå Blomqvists fråga, att en rörelse med internationell solidaritet och universella rättigheter som ideal inte bara i praktiken knutits hårt till nationalstaten utan också rymt direkt rasistiska föreställningar?

Hur kunde en ledande socialdemokrat som Arthur Engberg 1921 påstå att ”den judiska rasen blivit historiens förnämsta exploatör”? Hur kunde kommunisten Nils Flyg bli nazist och fortfarande hämta sin argumentation ur arbetarrörelsens idévärld?

Blomqvist talar inte, det är viktigt, om nationalism som en snäv politisk ideologi, utan låter – helt rimligt – begreppet omfatta bredare idéer om nationell samhörighet och egenart. Inte bara chauvinistiskt flaggviftande utan också till exempel den svenska hejaklacken i VM och föreställningar om ”svenska värden” eller en överlägsen ”svensk modell” kan rymmas.

Sedd ur ett sådant bredare perspektiv var den tidiga svenska socialdemokratin genomdränkt av nationalism.

För att nå inflytande i staten var socialisterna tvungna att betyga samma stat sin lojalitet. Det gjorde man, men tog samtidigt strid om definitionen av svenskhet. I stället för storvulna sagor om kungar och vikingar laddade man om begreppet, mestadels med ett medborgarskapsideal hämtat från den franska revolutionen. Arbetare och bönder – som tillskrevs goda värden – fick representera ”det svenska”. Deras ”sunda” patriotism ställdes mot överhetens aggressiva militarism och, ibland, utländskhet.

På så vis lyckades man kombinera socialism och nationalism. Båda begreppen omstöptes under sammanslagningen. Arbetarrörelsen gick in i fiendeland. Och blev i vissa delar som fienden.

Det var inte ENBART ett taktiskt vägval. Den första Internationalen var inte befriad från sin tids rasistiska och nationalistiska villfarelser, det fanns ingen oskuldstid, menar Blomqvist och bryter på så vis med den bild som dominerat inom svensk vänster, där krigsutbrottet 1914 står som symbolen för socialdemokratins svek mot internationalismen.

I stället samexisterade länge tre konkurrerande synsätt: en kosmopolitism, som förkastade nationsidén här och nu och hävdade staternas snara upplösning till förmån för en förenad mänsklighet; en nationell internationalism, som såg socialisternas uppgift i att slå vakt om rätten till kulturell särart; och, däremellan, en nationlig internationalism, som hävdade att arbetarrörelsen för att uppnå det kosmopolitiska tillståndet först måste ta makten i varje stat.

Det sistnämnda kom med tiden att dominera.

Och det där med kosmopolitismen sköts ständigt på framtiden.

b> Om rasismen i Europas stormakter introducerades som motiv för de koloniala projekten, smet rastänkandet i den svenska arbetarrörelsen in genom den så kallade vetenskap som vid denna tid var i full färd med att – felaktigt – använda Darwins upptäckter till att dela in människor i högre och lägre ”raser”.

En av Blomqvists mest intressanta iakttagelser är hur enkelt marxismen kunde kombineras med den darwinistiskt inspirerade biologiska utvecklingslära som slog igenom under senare delen av 1800-talet. Strukturerna påminner om varandra. Från lägre till högre, från mörker till ljust, från barbari till socialism.

Denna idé om civilisatoriska utvecklingsstadier strukturerar fortfarande, vill jag påstå, mycket av vårt sätt att se på världen, inte bara inom vänstern utan kanske ännu mer hos de liberaler som i dag ser som sitt civilisatoriska uppdrag att ”demokratisera” och ”marknadsanpassa” en mindre ”utvecklad” omvärld – också med bomber om nödvändigt.

Som beskrivning av det regerande partiets arv kan avhandlingen användas som politisk ammunition, där till exempel de angrepp som i dag riktats mot en påstått främlingsfientlig fackföreningsrörelse kan hämta visst stöd. Den som letar efter bestickande uttalanden behöver inte leta länge.

Å andra sidan: det är ingenting mot vad den tidens borgerlighet kläckte ur sig.

Samhälle

Petter Larsson (kultur@aftonbladet.se)