Här skriver Fridolin

...och han imponerar, tycker TORSTEN KÄLVEMARK

Båda parter skulle kanske ta det som en förolämpning men faktum är att jag kommer att tänka på Carl Bildt när jag läser Gustav Fridolins bok. Bildt förenar det halländska med det europeiska och Fridolin är skåningen från Vittsjö med ett glödande globalt engagemang. Till parallellerna hör också att båda startat som brådmogna politiker som varit pålästa utöver det vanliga.

Där upphör kanske likheterna men faktum är att de trots skilda ideologier i många frågor ser längre och mer klarsynt än många andra svenska parlamentariker. Det gäller till exempel synen på Mellanöstern där Fridolin delar Bildts skepsis inför den Amerikabugande utrikespolitik som flera av allianspartierna företräder, låt vara att den unge miljöpartisten i allmänhet drar något mer radikala slutsatser av sina insikter.

Det finns en underbar scen i början på den här boken. Gustav Fridolin ska en kväll i februari 2003 debattera den väntade Irakinvasionen med folkpartiets Jan Björklund. Fridolin problematiserar bombkrigets följder och blir naturligtvis motsagd av sin förenklande motdebattör. Höjdpunkten kommer när Björklund efter sina amerikanska förebilder håller upp ett provrör för att understryka den fruktansvärda arsenal av massförstörelsevapen som skulle komma att upptäckas i Irak. Att Fridolin redan i unga år stött kurdernas frihetskamp och spridit kunskap om massakern i Halabja hjälpte förstås inte. Han blev i debatten stämplad som Saddam-kramare och politiskt naiv.

Men historien har redan visat vem som den gången var den säkraste analytikern. Den kommer också att visa att Gustav Fridolin i många av de stora internationella frågorna hamnat rätt. Underrubriken till boken säger att den handlar om global apartheid och om alla som vill någon annanstans. Han ser denna världsvida åtskillnadspolitik manifesterad än i konkreta betongmurar och taggtrådsstängsel, än i osynliga kulturella och ekonomiska barriärer. Kolonialismen är inte död. Den har tagit nya former och dess mål är liksom förr att gynna en minoritet på en stor majoritets bekostnad.

Gårdagens infödingar och vildar blir i det perspektivet dagens terrorister. Språkbruket är då som nu manipulerande. Parollen "Utrota vildarna!" må vara förlegad men när tiovåningshus sommaren 2006 bombas för att utrota demokratins förmenta fiender kan den som har elementär moralisk känsla inte låta bli att ge utlopp för samvetets röst.

Den rösten tycker jag mig ofta höra i Gustav Fridolins bok. Han skriver om globala frågor men har alltid ett lokalt geografiskt fäste. Varje kapitel har ett ortsnamn, från Vittsjö över Bagdad, New York, Qalqilya och Bommersvik till Härnösand och Kiev. Ibland är reseuppdraget parlamentariskt, ibland privat. Ofta söker Fridolin den verklighet som finns bakom de officiella fasaderna. Han hamnar än i ett israeliskt fängelse, än på ett skumt kafé i Ljubjana men hela tiden med öronen öppna för omgivningens - närmare bestämt de svagastes - röster.

Avsnittet om just Bommersvik utspelas i en sörmländsk idyll men det har som underrubrik Jakten på den älskade demokratin. Han är besviken över partierna (både till höger och vänster) som blivit maktapparater med syfte att maximera det egna inflytandet, oavsett innehåll. Politiken blir ett yrke och dess utövare beroende av partiets välvilja. Alla gillar demokratin men ingen älskar den: "De som var utposterade vakter för att se att ingen kom och stal demokratin är upptagna med att prata med varandra." Och så smyger demokratins fiender in bakvägen.

Förmodligen är det just för att Gustav Fridolin verkligen älskar demokratin som han lämnat riksdagen. Alla som tar del av hans tankar borde oavsett partifärg inse att det är en stor förlust för vårt parlament. Jag delar själv inte alla hans åsikter. Trots det (och förlåt om jag nu låter farbroderlig) har jag sällan läst en så insiktsfull bok av en så ung författare.

Samhälle

Torsten Kälvemark (kultur@aftonbladet.se)