Hon som ser

ANDERS PAULRUD försöker resa tillsammans med Jenny Diski, men får nobben

Hur som helst verkar Jenny inte vilja gå ut. När hon har blivit ungefär femtiofem, och samtidigt funderat klart över var i världen hon hör hemma, är det egna hemmet den perfekta platsen. I den bleka tystnaden där. I soffan belamrad med böcker och anteckningar och ett duntäcke från sängen.

Och ändå reser hon ständigt, den engelska författaren Jenny Diski. Och det är inga små söndagsutflykter i grannskapet. Nej, hon reser långt bort. Så långt bort hemifrån som möjligt.

Som till Coromandel där Tasmanhavet ligger till vänster och Stilla havet till höger. Eller till Lappland dit hon åker för att kontemplera i mörker och ensamhet, men också för att åka snöskoter med en skygg man vid namn Håkan Enoksson. Eller till en avlägsen lantgård i Somerset där hon stänger in sig tillsammans med Michel de Montaigne.

Hennes nya bok Den motvilliga resenären är en stilistisk njutning; ett glasklart språk, inte utan giftigheter och hullingar förstås, men varmt och humoristiskt. Och med ständig självdistans.

Helst av allt skulle man vilja följa med på hennes resor, och alldeles påträngande tydlig var den känslan när jag läste hennes förra bok, Främling på tåg, som handlar om hur hon med vissa avbrott dagdrömmer och röker sig runt Amerika.

Skulle man föreslå sig själv som resesällskap skulle det bli tvärnobben. Det vet man.

Jenny Diski vill vara i fred. Hon vill till glidande intighet. Till meningslösheten. Till tankevägran. Och tvånget att bryta mot de villkor hon själv skapat för sitt liv. Hon vill sitta stilla och titta.

Andra människor är oftast ovidkommande. Men nej, ingen människa är en ö. Tyvärr.

Denna ”folkskygghet” är något hon delar med andra stora resenärer. Jag tänker naturligtvis först på Bruce Chatwin som lämnade sitt trygga liv som konstexpert vid Sotheby’s för att kuska runt i Australien och Patagonien och på en massa andra avlägsna platser, ständigt övergiven med en fråga i huvudet: Vad i Herrans namn gör jag här?

Och jag tänker på Ryszard Kapusinski som visste så mycket om hur det är att överskrida en gräns och vara ett ”främmande element”. Som ung reporter hemma i Polen fick han åka omkring på landsbygden och intervjua folk om livet efter Stalin, och till slut dristade han sig till att framföra sin önskan att ”någon gång få resa utomlands”. Tidningens chefredaktör sände honom – till Indien. Han kunde inte engelska. Han hade bara sina ögon. Hans första impuls var att åka hem, men han tvingades vara kvar därför att ångaren som skulle ta honom från Bombay till Gdansk hade fastnat nånstans i Medelhavet på grund av Suezkrisen.

Så föds den ödmjuke resenären.

Som Jenny Diski. En som vill vara hemma i soffan, men reser till världen ände. En resenär som är ensam hela tiden och bara har blicken som sällskap.

Ja, sannerligen, de ensamma ögonen är skriftens bästa verktyg.

Reseskildringar

Anders Paulrud