Står du ut med Allt?

HANNA HALLGREN läser en omöjlig klassiker?

helskärm

En remixad dagbok, arbetsbok, list- och citatsamling, och lite av det mesta-bok. Det är Allt, Martina Lowdens första bok. Den är väldigt spännande eftersom den är fullständigt hopplös. Själva genren, till exempel, är hopplös. Eller för att hänvisa till ett av jagpersonens favoritord: stegrande.

Det är en dagbok som mest av allt består av citat och kulturella referenser. Livet är på ett högst grundläggande plan litteratur. För att skapa intrycket av en autentisk eller fullständig dagbok, löpande varje dag över tre års tid, tycks det mesta som står på boksidorna ha stuvats om. Den litterära formen ”dagbok” kläcks ur några års tankar och noteringar. Dagarna vandrar ut ur sig själva, och in i texterna. Noteringar om litteratur görs till litteratur. Allt är litteratur.

span style="font-weight:bold;"> Jag känner mig djupt kluven inför Allt. Det som intresserar mig mest, är också det jag finner problematiskt. Å ena sidan är det fascinerande med både en jagperson och texter som framstår som helt igenom fragmenterade och samtidigt inneslutna i sig själva. Söndrade och slutna som kärnor. Å andra sidan – hur intressant är det? Griper det tag i mig som läsare? Nej. Kan jag tänka att greppet är intressant litterärt sett? Ja.

Boken föregriper själv denna kritik genom frågeställningen: ”Ställer min text för höga krav på läsarens interaktivitet? Vad tycker du?” Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Både och. Vad gäller tankeverksamhet ställs nästan inga krav, eftersom Allt är mycket uttömmande. Ett klassiskt humanistiskt bildningsideal, ett borgerligt 1900-tal, susar fram och åter över sidorna. Jag tycker om det, för här exponeras både begär, besatthet och utsatthet. Att läsa för att leva.

De överkrav boken ställer på mig, rör mer en känslomässig interaktion. Jag försöker och försöker känna. Kanske är det bara onödiga krav som jag av gammal läsarvana ålägger mig själv. Mycket här i världen kan ju läsas utan känsla. Problemet är bara, att i princip inget intressant kan tänkas utan känsla. Det

är min övertygelse, att begäret att tänka föregår tanken. Men kanske är det en gammal tanke, med gamla känslor.

Det är en fascinerande bok. Jag tycker det, för att den är så omöjlig. Behagsjuk genom flätverket av referenser. Innestängd i ett slags litterär endimensionalitet; en som låter orden konnotera, men inte denotera. Totalt icke-insmickrande genom ointresset för läsarkontakt. Eller fylld av övertro på läsarnas förmåga. Eller av förakt. Eller av bristande tro på sig själv. Och samtidigt vissheten: att stegra sig. Flyga. Vad betyder denna komplexitet? Antingen att jag just har beskrivit en blivande klassiker, eller en alldeles ovanligt omöjlig bok.

Roman

Hanna Hallgren (kultur@aftonbladet.se)