Storslaget och vackert

Jenny Tunedal saknar Lagercrantz starka kärlek till litteraturen

”Han var tung i kroppen,

kompakt, närd av gröt, bröd och öl. Hans stora ansikte var rödbrunt, hans huvud kalt. Djupa skåror skar in i den kraftiga nacken.”

Olof Lagercrantz beskrivning av den genuine fiskargubben (”En av mina vänner genom fyrtio år”) från Finland som aldrig läst ett påhittat verk är ett nekande svar på frågan ”Blir man bättre av att läsa?”, i artikeln med samma namn, tryckt i Dagens Nyheter på julafton 1984 och senare omarbetad i klassikern Om konsten att läsa och skriva. Fiskargubben Håkan Ljung framstår som Den Andre, men kanske framför allt som En Riktig Man. Till skillnad från den bokläsande, opraktiske, veke skribenten och hans förlästa bröder representerar praktikern Ljung något starkt och tyst och handlingskraftigt som står pall mot väder och vind.

”Tillsammans med honom kände jag mig oansvarig, vägd och befunnen för lätt”, skriver Lagercrantz, i sin prydliga fluga och med sina känsliga skrivmaskinsfingrar.

Jag tänker på alla litteratursammanhang jag varit i, bland skrivande och läsande män som hela tiden vill prata om och helst också spela fotboll. Vara lite sportsmän, mitt i allt det intellektuella, liksom för att kompensera för allt det feminina, Madame Bovary-aktiga i sysslandet med text.

I en annan

julaftonstext, Som deras kroppar är deras dikter, från 1993 är Lagercrantz explicit inne på (mans) kroppens betydelse, när han betraktar Nils Ferlins och Gunnar Ekelöfs fysiska respektive lyriska gestalter. Ekelöf representerar den alltigenom veke mannen: ”Jag höll mig ute på kanten och när bollen kom sprang jag undan” citerar Lagercrantz ur Ekelöfs självbiografi. Intressant är att den svaga, vaga kroppen – ”Den gjorde ett vekt, ynglingaaktigt intryck, saknade helt hår på bröstet och musklerna var inbäddade och osynliga, medan de hos Ferlin steg tydligt fram” – blir en bild för det som är ”Gunnars största svaghet som lyriker”, det vill säga något glidande, ofärdigt, mjukt. Ferlin är däremot ”en lirare” och hans dikter är, liksom hans seniga, ärrade fotbollskropp, tydliga och ”oberoende av väder och vind”.

Till sist är det dock trots allt den klene Ekelöf som Lagercrantz ägnar sin oförglömliga minnesbok Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma, där texten om diktarna och deras kroppar för övrigt dyker upp på nytt.

Den engagerade

och kunnige läsaren Lagercrantz möter man bäst i hans böcker om enskilda författarskap. Under sitt liv producerade han vad som närmast kan kallas ett slags kanon om kanon. Hans verk om Dante, Joyce, Strindberg, Proust, Dagerman med flera leder läsaren med fast hand genom de snårigaste författarskap, och kan vara omistliga ingångar för den som vill bekanta sig med dessa klassiker.

I Vårt sekel är reserverat åt lögnen är det lätt att få en känsla av att litteraturkritikern Lagercrantz närmast är ett komplement till samhällskritikern med samma namn. Niklas Nåsander har valt att trycka texter som förstärker den utvecklingskurvan mot en alltmer politiskt radikal skriftställare som den här urvalsvolymen i sin helhet tecknar. Det samlade intrycket blir att Lagercrantz var en läsare som svarade ”nej” på sin egen fråga om läsandets nytta, men egentligen menade ”ja”. Litteraturen är viktig och nyttig därför att den gör människorna bättre och den gör människorna bättre därför att den är god.

Även om Lagercrantz redan på trettio­talet säger sig avsky den typ av kritiker som ”applåderar [? ] varje ansats till ’rättrogenhet’, likgiltig för om ärligheten och lojaliteten garanteras av konstnärlig kvalitet” finns det hos honom själv en tydlig tendens till att premiera uppbygglighet och humanism. När någon går för långt bort från den breda vägen, exempelvis Rudolf Värnlund, som med ”en nära nog hamsunsk perversitet” skildrar ålderdomen, får denne smäll på fingrarna. I likhet med Aase Berg, som nyligen höjde ett moraliserande och varnande finger åt oss deckarläsare, ansåg Lagercrantz att litteraturens plikt var att fostra läsaren i empati genom att själv föregå med gott empatiskt exempel.

Det är lätt att gilla

den patosfyllde, kunnige stilisten och humanisten ­Lagercrantz som med självklar auktoritet beskriver och tolkar inte bara sin samtid och dess litteratur utan också får äldre verk att brinna med en levande låga. Det är till och med förvånande lätt att fördra hans fixering vid manliga författare. Samtidigt kan man bli enormt trött på bilden av Lagercrantz, hans status som den siste riktige kritikern, patriarken som garanterade alla de där goda, härliga, bildade övre medelklassvärdena som nu är så hotade från alla håll.

Jag saknar inte Lagercrantz auktoritära gestalt i litteraturkritiken i dag. Däremot saknar jag den kärlek till litteratur som lyser så starkt i många av hans texter. Liksom febrig av lycka håller han fram verk av Lidman, eller Ferlin eller Ahlin eller Joyce, ivrig att visa läsaren hur alldeles underbara och viktiga de är. Det är storslaget och vackert.

Artiklar

Läs också:

Jenny Tunedal