Resignerad okuvlighet

JOHAN HILTON ser Åsa Petersen ta ett bredare grepp

helskärm

För den som fortfarande inte fattat:

Sommarens samtalsämnen stavas identitetspolitik och normativitet.

För några veckor sedan kom antologin Bögjävlar, en vidräkning med homonormen, som skapat viss uppmärksamhet – om inte annat för att releasefesten ruskade liv i popstjärnan Leila K – och nu i dagarna landar Åsa Petersens uppdatering av sin stridsskrift Bortom normen från 2001, Bortom normen 2.0, i boklådorna.

Jag gillar visserligen båda böckerna. Och kanske framför allt den sistnämnda.

I mångt och mycket därför att Bortom normen 2.0 – och det här är faktiskt menat som en positiv bedömning i dessa pk-fobiska tider – är relativt ofarlig och visionär på en och samma gång.

Skulle jag sätta någon bok i händerna på någon vithårig moster eller svartklädd fjortiskusin som frågar vad normativitet egentligen betyder vore det definitivt Petersens alster.

Bortom normen 2.0 är nämligen en såpass allmängiltig, lättbegriplig och lagomradikal bok att jag har svårt att se att den egentligen skulle uppröra någon, de värsta virrpannorna i kd och det konservativa ungdomsförbundet Engelbrekt undantagna.

Vilket i sin tur är ett omdöme som går att se som en indikator på var vi egentligen hamnat, sedan pamfletten gavs ut senast.

Ingenstans, really. Med undantaget att det är betydligt svårare att vara sexualradikal i dag, åtminstone om man vill bli tagen på allvar. Post-Fi och post- Tiina Rosenberg har debattklimatet blivit snålt.

Frågan, såhär ett par år efter den bubblande aktivismen runt millennieskiftet, är dock vad som egentligen skadade queerrörelsen mest: dess exkluderande oförmåga att formulera sig i annat än akademiskt avancerade retoriska figurer eller det faktum att när den väl blev folklig och nådde ut, exempelvis via Fi, så fick den spö av den nästan paniska homofobi och obenägenhet till förändring som tydligen är djupt rotade bland folklagren.

Nu består därmed utmaningen i hur vi förvaltar och drar nytta av denna erfarenhet, denna backlash, hur vi omvandlar den till praktisk politik.

Och just de där funderingarna ägnar sig Åsa Petersen åt i Bortom normen 2.0, när hon speglar sina gamla texter i vad hon känner och tänker nu, så här sex år efteråt.

Slutsatsen går att sammanfatta i en paradox: resignerad okuvlighet.

Vissa frågor känns – vilket Petersen också påpekar – helt enkelt mer eller mindre anakronistiska och mindre viktiga i dag: lättklädda H&M-modeller är snarare regel än undantag och ingen blir väl egentligen upprörd över slogans som ”siden mot kroppen syns i ögonen” längre?

För att inte tala om hur daterat det känns med hejiga referenser till hur härligt det är med schlagerbejakande bögar.

Men Petersens envetna kamplust består.

Med en avgörande skillnad: där den förra texten siktade in sig på normativiteten inom arbetarrörelsen, så riktar sig den uppgraderade versionen snarare till en större publik, kopplar ett bredare grepp och penetrerar på djupet.

Gott så.

Kraven på inordning och anonymisering angår alla och vi är fler som dukar under av dem än som inte gör det.

Normen tar sin makt för given, skriver Petersen ilsket.

Well, då är det väl dags att ändra på det.

Samhälle

Johan Hilton