De flög ut ur buren

MARIA BERGOM LARSSON läser om kvinnorna som vågade

Kunde Odysseus, den outtröttlige resenären, vara kvinna? Och den på Ithaka inspärrade och ständigt väntande hustrun, Penelope, en man?

Knappast, rollen som erövrare, världsomseglare och upptäcktsresande var en manlig domän.

Kvinnor ”hålls likt fåglar i bur för att hoppa kring i våra små hus, och tillåts inte flyga ut i världen för att upptäcka dess mångfald och de många-handa ting som naturen skapat”. Orden är 1600-talsförfattaren Margaret Cavendishs i ett öppet brev om kvinnans ställning. Men det fanns ett fåtal som lyckades bryta mönstret och flyga ut. Aphra Behn, Mary Kingsley, Isabelle Eberhardt och Karen Blixen, fyra kvinnliga pionjärer som Moa Matthis ägnat en rik och mycket tankeväckande bok.

De fyra skiljer sig åt i tid och rum. Aphra var verksam i 1600-talets England och reste som helt ung ut till besittningen Surinam i nuvarande Venezuela. Intrycken från slaveriet vid sockerbruken i kolonin fick så småningom genomslag i romanen Oroonoka, or The History of the Royal Slave (1688). Hon var den första som skrev ett brandtal om rätten att göra uppror och lade det i en svart mans mun! Hon var också yrkesförfattare som levde på sin penna, något som hon delade med de övriga tre.

Det finns också andra centrala beröringspunkter mellan deras livsöden. Mary Kingsley vårdade sina gamla föräldrar tills hon blev trettio och fick därefter endast sju år av frihet och utforskande av Afrika innan hon dog under boerkriget i Sydafrika. Till skillnad från Stanley som anspråksfullt reste med ett enormt följe av slavar, vapen och viktorianska bekvämligheter genom Kongos djungler reste Mary endast iförd svart lång kjol, bärande en liten väska, paraply och läderhuva, så gott som ensam och utan all lyx. Kvinnligt anspråkslöst.

Isabelle Eberhardt, kosmopoliten som på hästrygg utforskade Algeriets öken klädde sig som en arab, talade flytande arabiska, var troende muslim och medlem av ett sufiskt brödraskap. Liksom Mary blev hon inte gammal utan omkom i en flodvåg vid bara 27 år 1904.

På samma sätt var det Afrika som lockade Karen Blixen, men ett annat Afrika än Isabelles som drogs till de fattiga arabiska nomaderna i den franska kolonin. För Karen var det storviltsjägarnas och safariturismens Afrika, den europeiska överklassens dröm om att upprätta en patriarkal och rasistisk utopi i den brittiska kolonin Kenya.

Ingen av de fyra var feminist i någon vanlig mening. Mary Kingsley betackade sig offentligt för att bli beblandad med sekelskiftets rösträttsrörelse, ”suffragetter och andra androgyner”. De övriga tre tog alla mer eller mindre avstånd från kvinnorörelsen. Ändå kallar Moa Matthis dem för feminister. Hon beskriver deras hållning som en mer eller mindre medveten strategi för att inte oskadliggöras som författare och resenärer genom att förpassas till kvinnofacket. Som bekant publicerade sig de flesta kvinnliga 1800-talsförfattarna under manlig pseudonym av samma skäl. ”I imperialismens tidevarv under vilket både Aphra, Mary, Isabelle och Karen skrev, låg rollen som världserövrare inom räckhåll också för västerländska kvinnor, men bara på villkor att de spelade med i ett sexistiskt och rasistiskt drama som inte kunde ha en kvinna som erövrare”, skriver Matthis. Hon vill se deras livsval som ett sätt att peka på kvinnlighet som en social konstruktion snarare än som biologiskt kön.

I mötet med

det icke-europeiska ser de likheten i nedvärderingen av kön och ras.

”I många avseenden liknar förhållandet mellan den vita och den svarta rasen i Afrika förhållandet mellan könen”

, skriver Karen Blixen.

Essä

Maria Bergom Larsson (kultur@aftonbladet.se)