Korkad? Inte hon!

RONNIE SANDAHL bevittnar hur Ebba von Sydows rosa nymoralism spricker i dagsljus

helskärm

Nej, Ebba von Sydow är ingen tidningsanka.

Hon är en gås.

Allt rinner av henne.

Av någon anledning uteblev exempelvis den diskussion som borde ha varit Mediesveriges viktigaste under vintern 2006: problematiken i att två av Sveriges största modeskribenter (Ebba och Kings chefredaktör Per Nilsson) villigt poserade på enorma reklamtavlor för en svensk klädjätte.

Harmlösheten är Ebbas sköld. Ytligheten är hennes vapen.

Jag kommer att tänka på en intervju i P1. De frågade Ebba om varför hon alltid hyllar Paris Hilton - men ständigt sågar "Big Brother"-tjejerna. Min spontana reaktion är att det är en klassfråga, försökte programledaren. Ebba väntade en sekund innan hon lugnt svarade:

-Nä, Paris är ju mycket snyggare.

Det är naturligtvis så jävla dumt att det blir genialt.

Det går varvet runt.

Konsumtionssamhällets evangelist har talat.

I nya coffee-table-boken Ebbas stil drar hon konceptet till sin spets. En uppgift som hon lyckas utmärkt med. Stilistiken balanserar skickligt mellan initierad popjournalistik och lätt jordgubbscidersladdrig tjejtidningsprosa. Alltid på rätt sida. Ytligt, men påläst. Personligt, men aldrig privat.

Vad som till slut ligger kvar på soffbordet är en kall - men strategiskt marknadsanpassad - kaffebordsbok att ställa chipsskålen på eller bläddra i när det inte är någon bra musikvideo på ZTV.

Helt i linje med varumärket Ebba von Sydow.

En populär missuppfattning om Vecko-Revyns tjugofemåriga chefredaktör är att hon skulle vara dum i huvudet. Det är mycket naivt att tro det. Men belackarna fortsätter att hävda hennes intellektuella svagheter. Något som Ebba mer än gärna spelar på.

Även här vore det väldigt smidigt att göra narr av en fåfäng tjej med adligt namn vars största problem verkar vara att inte kunna bestämma sig för vilka byxor hon ska bära under morgondagens powerwalk.

Ta bara det faktum att boken innehåller 76 bilder som föreställer författaren.

Sjuttiosex.

Ebba som dricker frappucino. Ebba som fryser. Ebba som myser i soffan under den rosa kashmirfilten. Ja, det blir rentav parodiskt när hon intervjuar frisörskan Natasha Toloue - men ändå visar två bilder av sig själv istället för intervjuobjektet.

Men varken bilden av Ebba von Sydow som stendum glamourprinsessa eller cynisk karriärist är helt och hållet rättvis. Hon är mer komplex än så. I bokens bästa stunder visar hon både hjärta och eld.

Historien om hur hon fortfarande tänker på de där knähöga Chanelstövlarna i svart sammet som hon lämnade bakom sig på Woodbury Commons outlet i New York är direkt vacker.

Och delar av bokens ambitiösa tips-sidor - en mycket matig jeansguide, listan över allt som bör finnas i en basgarderob, snabbkursen i vilka skor som passar till vilken outfit - är mycket läsvärda.

Många gånger är Ebbas stil rentav riktigt charmig.

Ja, lite rörande.

Men någonstans mitt i denna tillrättalagda harmlöshet går det inte att bortse från de mindre behagliga delarna av konceptet Ebba von Sydow.

När jag läser kapitlet om rätt och fel på Stureplan vågar jag knappt blinka av rädsla för att Alf Svensson ska dyka upp på min näthinna i sin lilla svarta och ett par Manolo Blahnik. Ebba förpackar skickligt nymoralismen i rosa och hoppas att ingen ska märka den mörkblå nyansen.

Djävulen bär, som bekant, Prada.

Brudar ska klä sig utmanande, men inte horigt. Flirta loss, men inte ligga runt. Fulla brudar är äckliga och patetiska. Könsrollerna all over igen.

Men humanism är 2006 års mest omoderna accessoar, det kan vara värt att lägga på minnet.

När jag till slut lägger ifrån mig Ebbas stil sitter jag kvar i soffan med välbehövliga kunskaper om hur man smartast bygger upp en basgarderob samt en nyvunnen fascination för nätshopping.

Och en lätt blodsmak i munnen.

Mode

Ronnie Sandahl