Att våga språnget

Den nederländska författaren Anna Enquists senaste bok Språnget består av fem monologer om livsavgörande språng.

Varför det sker vet vi ofta inte. Vi ser för det mesta bara konsekvenserna.

I monologen Alma reflekterar jaget över språnget länge efteråt: att hon gav upp sitt eget musikaliska skapande för att den blivande äkta mannen, Gustav Mahler, krävde det. Ett kärleksoffer som kändes nödvändigt i ögonblicket, men som hon senare ångrar. När hon omsider får chansen att fly med en man som skulle låta henne arbeta packar hon väskan, men bestämmer sig till slut för att stanna. Språnget är redan taget, det är oåterkalleligt.

Ibland leder språnget till döden. Det har inget med orsak och verkan att göra. I Saras fall känns det mer som ett öde som slår till urskillningslöst just i det ögonblick då livet ska till att ta en ny vändning.

Ibland av kärlek. Det sker mot något och att ta det gör oss sårbara. Det blir kusligt när ödet griper in och slår ner på den som vågar.

Vi vill se en mening i det som sker. Men den undflyr oss och återfinns möjligen som litterär effekt eller en fantasi som kastar ekon.

Monologerna är skrivna för scenen men funkar bra att läsa. Språket stryker nära erfarenheten och de "historiska fakta" som flera av monologerna sägs bygga på utan att tvinga på dem tolkningar.

Roman

Cecilia Annell (kultur@aftonbladet.se)