Bli lite renare

PIA BERGSTRÖM läser Andreas Harnes bekännelse från barnporrträsket

”En människa utan hemligheter är en tom människa. Men han är också en ren människa.”

Orden står på slutsidorna i Andreas Harnes bok Avklädd – En berättelse om brott vi tiger ihjäl. Andreas Harne var den kriminalreporter på Aftonbladet som våren 2005 greps av polis på redaktionen vid Globen. På hans datorer hittades 68 000 nerladdade bilder och 350 filmsekvenser med barnpornografiskt innehåll, material som han också spridit vidare. Han avskedades genast från tidningen och dömdes senare till sex månaders fängelse för grovt barnpornografibrott.

Harnes berättelse om hur villapojken från Nyköping blev den han blev, en rastlös, ung journalist med en inre förtvivlan och vrede, som bara stundvis lindrades av alkohol och allt mer förbjuden internetporr, är rak och medryckande, nästan spännande. På många sätt liknar boken en roman, fast kanske är den för osannolik, samtidigt både för banal och för grotesk för att vara trovärdig som fiktion. ”Bra formell, sämre emotionell kontakt”, skriver läkaren i hans psykjournal efter gripandet, och så skulle man också kunna karakterisera den journalistiska stilen.

På en semesterresa möter familjen den 50-årige charmige skotske rockmanager som senare kommer och hälsar på och redan första natten våldtar den 14-årige sonen i pojkrummet utan att föräldrarna fattar nåt. Även sonen tiger, av skam och chock. Men det slutar inte alls där, bekantskapen med pedofilen Kevin utvecklas till en mångårig ”vänskap”.

Tonårspojken reser flera gånger ensam till Edinburgh och ”umgås” med Kevin och hans livvakt/roadie Derek, följer honom till Ibiza. Kevin betalar allt, ljuger honom full om sina polare i rockvärlden och ger honom ofta åtråvärda fetischer som David Bowies rutiga keps eller tröjor med Iron Maidens handskrivna autografer. Sexet glider över till något normalt, ett slags nödvändigt ont, och Harne låter sig fotas och videofilmas avklädd. Samtidigt tycks hans svenska tonårsliv förlöpa ganska normalrebelliskt, förutom blygheten inför tjejer.

Harne växer upp och får så småningom fasta journalistjobb och flickvänner. En av dem följer med när han hälsar på Kevin som grips av polisen just under deras besök. För första gången i sitt liv berättar Harne för sina anhöriga (och vittnar för polisen) om vad Kevin utsatt honom för. Men inte förrän han själv gripits för barnpornografibrott tar han itu med såren på allvar.

Han är inte pedofil, understryker han, han tänder inte sexuellt på barn, men hanterandet av bilderna och filmerna när barn våldtas gav honom en psykiskt lättnad, en känsla av makt och kontroll som för en stund upphävde hans egen gömda skam och plåga. Ett slags revansch. En förövare är inte offer.

Hans teori är att de flesta av dem som dagligen söker barnporr på nätet (över en miljon!) drivs just av att de är arga och vanmäktiga, och att de byter roller i ett förnedringsspel, snarare än att de är sexuellt upphetsade.

Istället för att klaga över bristen på rehabilitering för barnporrmissbrukare kunde Harne hjälpa polisen att spränga vartenda ljusskyggt pedofilkollektiv han haft kontakt med på nätet. Genom att rädda andra barn från att få sina liv ödelagda kan han kanske bli skuldfri också i sin egen inre domstol. Men ren? Efter ormens list är vi alla lite smutsiga.

Samhälle

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)