En högstämd klarhet att lita på

helskärm

Det är inte lätt att läsa Ulf Erikssons Natten, vakenheten. I fem essäer om litteratur och läsande tassar Eriksson långsamt och omständligt runt sina ämnen, försöker ringa in dem med referenser och citat, slår in på stickspår till synes tagna ur luften, och lyckas ändå få sina infall att hänga ihop – även om det är med nöd och näppe ibland.

Den mest storslagna av Erikssons essäer handlar om natten och dess landskap; en vindlande text där Sapfo diktar om aftonstjärnan medan Michael Strunge irrar omkring i sovande städer. En annan essä handlar om rösten i dikten, och om hur en litterär etik skulle kunna se ut. Det långa avslutande kapitlet behandlar det sköna – som enligt Eriksson är förlorat, men har lämnat efter sig ”ett slags i mänsklighetens namn hävdad mark som fortfarande inväntar den rätte vandraren”.

Det finns en del konstigheter i boken som gör det onödigt svårt att hänga med i svängarna, en mängd tankehopp som verkar godtyckliga, och ställen där Eriksson slår fast fakta utan att förklara sig närmare eller erbjuda alternativ. Poesin översätter sinnena, inte själen, konstaterar han till exempel. ”Jaha, varför då?” tänker man, men får inget svar. Eriksson skriver själv att hans ärende med boken är ”personligt bekännande mer än exemplariskt föreskrivande eller förklarande”, och texten påminner ofta om en ryckig inre monolog.

Tonen är allvarlig och högstämd, ibland nästan parodisk. ”Jag lät mig genomsyras av den chock det innebar att ha beslutat skriva om det sköna” kan det exempelvis heta, och även om man kan le lite åt sådana formuleringar (och se Eriksson framför sig, i ett tillstånd av chock över sitt beslut), så är det ett snällt leende.

För det finns hela tiden en väldig entusiasm hos Ulf Eriksson, även om den nu är långsam och allvarlig. En entusiasm över poesin och dess möjligheter, en vilja att dela med sig och väcka samma entusiasm hos läsaren, och det är bokens verkliga behållning. Även om boken består av en fullständig snårskog av lärda hänvisningar att slå sig igenom – myter, filosofer, poeter jag aldrig hört talas om – är det okända i boken inte skrämmande.

Svårgenomträngligt, ja. Men det är inget större hinder att inte vara bekant med Erikssons spanska diktare, och i snårigheten dyker det emellanåt upp små stycken av fullständig klarhet som man kan klamra sig fast vid: ”All poesi behöver givetvis inte härma en mänsklig röst. Jag säger bara att det fortfarande kan och får finnas en röst.”

Det kanske låter självklart, men det känns tryggt att någon bryr sig om att säga det.

Essä

Therese Bohman (kultur@aftonbladet.se)