Arbetarmammans revansch

Det tog en evighet innan det blev accepterat att prata om kön och etnicitet. Men när det äntligen hände var det som ett annat samtal hamnade i skymundan - det om klass. Som om vi bara är förmögna att tala om ett slags marginalisering åt gången. Som om varje kamp alltid måste föras på bekostnad av en annan.

Först på senare år har det ganska svåruttalade begreppet intersektionalitet lanserats. Det handlar om att se att kön, etnicitet, klass och sexualitet ryms inom samma maktanalys.

I Tala om klass tar redaktörerna Susanna Alakoski och Karin Nielsen bladet från munnen och samlar kvinnliga klassresenärers berättelser. Personliga, analyserande, rasande och kärleksfulla reser de femton kända och okända skribenterna också genom ett Sverige i förändring. Knivskarpa och skärande är Elsie Johanssons och Doris Dahlins beskrivningar av bildningsresan bort från det fattigsverige där mammor försökte hålla huvudet högt när de tjänade hos "bättre folk". 60-talisterna Susanna Alakoski, Anneli Jordahl och Maria Jansson tar steget in i den designade medelklassvärld som är lika delar arrogant uteslutande och eftersträvansvärd.

I Sverige är klassresan av hävd en manlig erfarenhet. I Tala om klass blir den större än så. Det är en tacksamhetens taggiga hyllning till arbetarkvinnan som enträget polerar golv, barn och ytan så att mannens supande inte ska synas. Till mamman som stannar kvar när döttrarna seglar iväg. Samtidigt lättade och skuldtyngda ser döttrarna tillbaka, men ibland över axeln. Och just denna separation är arbetarmoderns bitterljuva triumf. Att hon lyckades ge dottern ett bättre liv dömer henne också till ensamhet och tidvis till dotterns förakt.

I dotterns ryggmärg har hon inpräglat renlighetsivern och skötsamheten, men mot den goda smaken står hon sig slätt. Varefter decennierna rullar vidare får tacksamheten mot modern sällskap med tacksamheten mot välfärdsstaten. 70-talisterna Lo Kauppi och Marie Carlsson rankar välfärdsstaten allra främst.

I boken höjs en ofta föraktad litterär genre, arbetarkvinnans personliga erfarenhet, till norm. Det är en medveten smocka utan ursäktande fniss. För även om antologin är en svår form, så trycks ändå en ny bit på plats i pusslet varje gång texterna hotar att dubblera varandra. Och sedan sveper Tiina Rosenberg in som en frisk fläkt med sin höjda skarpa blick och helheten bärs vidare.

Tala om klass är en resa både i den finska arbetskraftsinvandringen och i socialdemokratins Sverige. Min enda invändning är att Sverige i dag och den nya icke-vita underklassen och den utomeuropeiska klassresenären förblir osynliga. Tiden verkar ha stannat i och med den finska invandringen till Sverige.

Det gör inte nödvändigtvis värdet av det berättade mindre. För när stannade någon överhuvudtaget där senast? Hur ofta talar någon om klass i dag? Den som höjer rösten tystas alltför ofta med argumentet att den inte inkluderat alla, och till slut riskerar det innebära att vi inte kan prata om någonting som stör ordningen. Slutsatsen borde istället vara att det är flera böcker av den här sorten och kalibern som behövs.

Samhälle

Ira Mallik (kultur@aftonbladet.se)