Fisk, mod & moral

Robert Fisk är i Sverige för att tala om sin nya bok. TORSTEN KÄLVEMARK har läst den igen

Originalutgåvan av Robert Fisks stora bok om Mellanöstern började jag läsa under en helg i Istanbul hösten 2005 och jag skrev om den i dessa spalter strax efteråt. Jag tyckte då att just den gamla härskarstaden vid Bosporen var rätt plats för att få perspektiv på den väldiga väv av historia och modern politik som han breder ut framför oss. Därifrån ser man i söder och sydost en mosaik av folkslag, religioner och språk som kejsare eller sultaner under femton sekler försökt forma efter sina intressen.

När Istanbul spelat ut sin roll tog nya imperier vid: britter, fransmän och, så småningom, amerikaner. Alla dessa härskare har hycklande motiverat sin närvaro med en maktpåliggande civilisatorisk uppgift även när krass ekonomi i form av bördig jord eller underjordisk olja varit det egentliga motivet.

När den svenska översättningen av Fisks bok nu har kommit ut läser jag den i mitt hem i Södertälje. Också det är en stad där man får perspektiv på Mellanösterns historia och nutid. Ättlingarna till de kristna i Irak, Syrien och Turkiet som under sekler stått emot trycket från Orientens olika härskare finns här i tusental. Jag bor i subkulturernas och mångfaldens samhälle. Här finns människor som på sina bara kroppar har märken av den historia som Robert Fisk skildrar.

Det är också hit som nya flyktingskaror från Irak nu söker sig. Vår kommun med sina 80 000 invånare tar emot lika många hemlösa människor som hela USA, det land som främst bär ansvaret för att miljontals människor tvingats lämna sin hem. Tony Blairs regering vägrar asyl även åt dem som tjänat den brittiska armén och som bara kan återvända till en säker död i Irak. Detta medan Södertälje öppnar dörrarna för människor som kan berätta om det faktiska utfallet av skrivbordskrigarnas fantasier.

Ingen kan som Fisk gissla dessa oansvariga teoretiker. Han har på plats sett deras spår, från Winston Churchills koloniala statskonstruktion till Donald Rumsfelds vapenförsäljningar. Men han var samtidigt en av de första journalister som kunde berätta om Saddam Husseins övergrepp. Redan 1985 skrev han om hur diktatorn godkände tortyr och massvåldtäkter i Abu Ghraib-fängelset.

Robert Fisk har alltså ett rent samvete när det gäller att berätta sanningar, vare sig de gäller arabiska diktatorer eller demokratiskt valda förtryckare. På omslaget till den svenska utgåvan citeras Financial Times som kallar honom oöverträffad som krigskorrespondent. Men just den beteckningen är något som han själv värjer sig mot. Det är inte krigen han skildrar utan verkligheten. Det är samtidigt en verklighet som ofta är osannolik grym och lika ofta driven av ett hyckleri så monumentalt att läsarna kan ha svårt att tro på vad han skriver när han avslöjar det.

När jag nu läser om hans bok har jag egentligen bara två invändningar. Den ena är att den med sina nästan 1 200 sidor faktiskt är för tjock. Robert Fisk har en lovvärd önskan att vilja berätta alla detaljer men ibland blir det bara för mycket (och någon gång kanske för självcentrerat). Men det är förstås en anmärkning som väger lätt mot det faktum att så mycket värdefull information om vad som skett i det som synts ske nu finns samlat mellan två pärmar. I den meningen är den redan ett standardverk.

Den andra invändningen är egentligen riktad mot det svenska förlaget för att den valt en vilseledande svensk titel. Boken handlar inte om ”det stora kriget för mänskligheten”. Poängen är i stället den ironi som den engelska titeln anger: ”The great war for civilisation”. Första världskriget, där Robert Fisks far deltog, sågs bland många som ett krig för en överlägsen västeuropeisk kultur, en kultur med vilken man lätt kunde ursäkta det våld som riktades mot bland annat Mellanösterns ”ociviliserade” stammar.

Det är en syn på kulturell överlägsenhet som dessvärre lever kvar. Det är den som får så många att även i vår tid överse med de brott mot folkrätten som begås stater som antas vara civiliserade. ”We don’t do body counts”, säger amerikanska generaler trots att Genèvekonventionen föreskriver att stupade fiender ska registreras och begravas under värdiga former. Samma konventions regler kring vad som får göras på ockuperad mark har också trampats under fötterna i namn av en överlägsen kultur. De som fortfarande naivt tror på folkrätt och moral måste nästan be om ursäkt för detta.

Det är när han påminner om dessa brott mot civiliserat beteende som Robert Fisk ådrar sig politikers och lobbygruppers vrede. Men det är just hans framhärdande i att katalogisera övergrepp från alla sidor som gör honom till en oumbärlig verklighetsreporter. Då får man faktiskt ha ett milt överseende med hans mångordighet och påminna sig att han ändå är en av samtidens mest moraliska journalister.

Historia

Torsten Kälvemark (kultur@aftonbladet.se)