Zlatankoden

TORBJÖRN ANDERSSON läser den hittills bästa boken om ett fotbollsfenomen

Nej, inte ännu en bok om Zlatan! Det var min första tanke när jag hörde talas om Petter Karlssons och Jennifer Wegerups Zlatan är Zlatan. Detta är trots allt den tredje boken som kommer ut på kort tid om den unge mannen ifråga. Och då har han ännu inte skrivit någon själv – och lär väl knappast göra det heller. Nacka Skoglund fick hjälp att skriva tre stycken och än fler böcker om honom har kommit ut. Så han leder än så länge.

Det ska genast sägas att detta är den klart bästa Zlatanboken hittills. Här har vänts på varje sten – knappt ett citat verkar ha utelämnats – när Zlatans karriär från hemkvarteren i Rosengård ut i vida världen kartlagts. Liksom tidigare finns närmast en besatthet att försöka kategorisera honom. Inte heller denna gång lyckas det fullt ut. Karlsson och Wegerup upprepar gång på gång att Zlatan har en dubbelnatur. Hela hans väsen präglas av tvära kast mellan skämtsamt och buttert, glatt och surt, generöst och elakt. Förklaringarna till lynnigheten söks på olika håll. Beror den på pappans uppenbarligen lätt paranoiska läggning? Beror den på Rosengård? Eller är den ett utslag av Balkanmentaliteten? Olika intervjuoffer ger sina pusselbitar till gåtan.

Teorierna för snarast tankarna till att vi har med en boxare att göra och inte en svensk fotbollsspelare. Numera är ju den typiske svenske fotbollsspelaren en rätt välansad uppenbarelse, som inte rekryteras från de lägsta skikten. Avlägsna är de historier om storstjärnor som hamnade i rännstenen, Nacka i Stockholm och Gunnar ”Säffle” Andersson i Marseille. Med den alkoholindränkta svenska fotbollshistorien i åtanke förstår man egentligen inte varför Zlatan blivit så kontroversiell. Mannen varken dricker eller röker och är på det hela taget superseriös. Det har givetvis med hans mytologiska invandrarbakgrund att göra, vilken kan summeras i ett ord: kaxig. Så fort vi tycker oss lära känna honom som en sympatisk person – och lyckas stilla vår förortsångest – slinker han undan. Det hela blir närmast komiskt.

Mina tankar förs till etnologen Åke Dauns studier av svensk mentalitet, som visar att svenskar har ett ovanligt stort kategoriseringsbehov. Italienare har inte alls samma behov. Där är heterogeniteten förväntad och konfliktsökandet något stimulerande. Inte konstigt att Zlatan känner sig hemma i Italien. Jag tänker också på antropologen Eduardo Archetti, som visat att argentinare inte förväntar sig att fotbollshjälten – läs Maradona – är ett föredöme utanför planen. Det skulle snarast vara oförenligt med den verkliga briljansen på planen.

Just Zlatans långvariga konflikt med svenska medier är något som efterhand mer och mer upptar författarna. Här blir boken riktigt intrikat. Det framgår nämligen att medierna i hög grad är medskapare av gåtan Zlatan. Betänk att Zlatan och Sportbladet är samtida fenomen. Och där jobbar inte bara Wegerup, utan även Simon Bank, den förste som skrev en bok om Zlatan. Precis när Zlatan slog igenom fanns alltså plötsligt åtskilligt mer spaltutrymme som skulle fyllas med fotboll och åter fotboll. De mer eller mindre seriösa Zlatanhistorier som fyllde medierna skapade också konflikten. Även pressen tycks vara lynnig då den arbetar med korrekta eller överdrivna, sanna eller falska historier. Hur allt hänger samman är inte lätt att klargöra. Mysteriet kan summeras med att Zlatan är Zlatan och Sportbladet är Sportbladet!

Sport

Torbjörn Andersson