Vad gör Potter med våra själar?

PETTER LARSSON ser ett dussin forskare gå loss

helskärm

Tänk dig att dina åsikter, lagom dolda bakom en medryckande berättelse, kunde säljas till 250 miljoner måttligt textkritiska unga människor i hela världen – och att ytterligare ett antal miljoner människor sedan ser filmversionen på bio, dvd och tv.

Och att de dessutom betalar för denna chans att bli indoktrinerade.

En Saurons eller Voldemorts våta dröm?

Visst – och precis det som skett med böckerna och filmerna om Harry Potter.

Men vilka idéer är det som saluförs och hur det går till? Det är utgångspunkten för antologin Harry Potter and international relations.

Det är ett dussin forskare som ägnar sig åt Potter och det blir en del självklarheter och mindre glasklara kopplingar – som när David Long tar en lång omväg genom quidditch-träsket för att diskutera olika spel- och lekteorier och sportens koppling till krig. Det visar sig, dessutom, att den akademiska världen är full av debatterande quidditchnördar!

Potter är en globaliserad kulturprodukt och Patricia M Goff visar, i ett av de bidrag där man faktiskt lär sig en del också om internationella relationer, hur han korsmarknadsförts av världens största mediekoncern Time-AOL – ett bra exempel på hur storbolagens expansion stryper mångfalden och i förlängningen inskränker yttrandemöjligheterna.

Flera av författarna säljer gamla käpphästar under Potters mantel. Ett typiskt exempel är Martin Halls text om hur den dominerande teoribildningen inom internationella relationer– den så kallade realismen – kan kopplas till kristendomen, där det eviga hotet från Djävulen motsvaras av hotet från lömska grannstater. Och eftersom också Pottervärlden bygger på kampen mellan ont och gott … vips, allt hänger ihop.

Potterfantasterna får ändå en hel del spår att följa: Liksom i den europeiska kalla krigs-fantasin kommer ondskan i magivärlden från ett barbariskt Öst och Nord, de bortkörda jättarna kan ses som representanter för urinvånare, Voldemort som ny-fascist, med kopplingar till den tyska nazismen, och Hagrid – vars namn tydligen betyder häck, vilket görs stor poäng av – som medlare mellan monster och människor. Men framför allt, det återkommer fler gånger, är Pottervärlden en farlig plats, där kampen mot den absoluta ondskan står i centrum och där alla i slutändan måste välja sida. De som inte är med oss är mot.

Rowlings böcker dryper av sådana kända föreställningar, vilket kan få dem att kännas fantasilösa. Men det ger en igenkänning som bidrar till genomslaget – och som i sin tur stärker dessa föreställningar. Översköljs vi av filmer och böcker som skildrar kampen mellan ett absolut gott och ett absolut ont – eller, för att ta ett annat exempel ur Potter, som tillskriver män vissa egenskaper och kvinnor andra – så är det lättare att acceptera kriget mot terrorismen eller tydliga könsroller som något självklart. Kanske skapar den här sortens populärkulturella massberättelser, som redaktörerna påpekar i förordet, framför allt ett slags normalitet.

Det som går ut är dock inte nödvändigtvis det som går in. All information tolkas när den landar hos mottagaren. Ann Towns och Bahar Rumelili visar till exempel hur olika recensenterna i Turkiet och Sverige resonerat. I båda länderna diskuterades Rowlings klasskiktade samhälle, om än på olika sätt, men bara i Sverige kritiserade många även de könsstereotypa skildringarna.

Det som står i Potter-böckerna är inte PRECIS vad barnen lär sig. Det är nog tur. Annars hade vi snart haft en global generation som trott att modiga manliga hjältar i rättfärdiga krig mot österländsk ondska avgör världens öde – för all del inte helt olikt hur politiken ibland framställs också i nyhetsmedierna.

Samhälle

Läs också:

Petter Larsson (kultur@aftonbladet.se)