Bruksanvisning till Franz Kafka

Få författarskap från 1900-talet är så egna som Kafkas. Novellernas och romanernas inre logik är lika obönhörlig som deras motstånd mot någon entydig tolkning. Vad handlar noveller som En svältkonstnär, Domen eller Framför lagen egentligen om? Och romanerna, Processen, Den försvunne och Slottet, ska huvudpersonernas äventyr läsas psykologiskt, existentiellt eller kanske surrealistiskt?

Fadern, äktenskapet och kvinnan var den triad som Kafka hade att nedkämpa för att kunna ägna sig åt skrivandet, en syssla som hade rangen av ett kall. Den så vanliga dialektiken mellan borgerligt och bohemiskt är en alltför romantisk skärmytsling för att passa in på en författare som egentligen inte kunde se någon annan mening med sin tillvaro än den skrivandet gav.

Vad Hans Blomqvist i sin eleganta essä visar är hur skrivandet från Kafkas perspektiv såg ut, hur en rad symboler och allegorier av närmast personlig art liksom skuggar berättelserna: Kafkas egen värld och den läsaren upprättar är att likna vid två av varandra oberoende parallella världar.

Blomqvists fyrdelade bok sträcker sig från biografin till religionen, närmast en rörelse som ekar av Plotinos kristna platonism, en riktning som influerade Kafkas speciella gnosticism. Däremellan, mellan den usla materien och det Ena, det för människan onåbara varat, undersöks hur Kafkas texter kom till rent konkret, samt hur man kan avkoda symbolerna och allegorierna i texterna.

Kafkas ångest har sällan framstått så förklarad på svenska; frågan är om inte författarskapets status som en rad minor classics, en minoritetslitteratur, är på väg att adlas till de utvaldas skara: klassikernas.

Essä

Claes Wahlin