Med kirurgisk precision

MAGNUS RINGGREN läser en roman där kropp och själ slingrar sig samman

helskärm

1700-talet är oss kärt. Författarna vistas gärna där - på rak arm kan jag minnas ett tiotal verk det senaste decenniet. Denna kärlek bottnar, tror jag, i att vi där igenkänner modernitetens födelse. Där skapas tänkande och känslomönster som ännu tycks giltiga. Både upplysningen och romantiken börjar där. Individen tar form liksom frihetsidéerna. Och där finns Linné och Bellman, två av våra största författare.

Till allt detta knyter vi en föreställning om ett klart och enkelt språk. Detta är förstås en fiktion - alla som försökt läsa Kellgrens förord till Fredmans epistlar vet det. Men denna stilidé går att bo i. Tänk på hur Gunnar Ekelöf i en essä bygger en liten trivsam 1700-talsherrgård åt sig - av ord.

Till denna krets ansluter sig nu Agneta Pleijel med en lysande roman om kirurgen Herman Schützer, hans patienter och hans familj. Han är praktiker, något som var mycket suspekt i hans tid då medicinen ännu var en teoretisk och auktoritetsbunden disciplin. Linné gillade inte kirurger, detta släkte av barberare och fältskärer. De har haft en lång väg till dagens kungastatus på sjukhusen.

Polemiken mellan medicinare och kirurger pågår i romanen. Pleijel refererar en förfärlig tidningspolemik i Dagligt Allehanda som tyvärr har avläggare också i vår samtid. Också offentligheten så som vi känner den föds i denna epok.

Schützer är intresserad av det svåra och sällsamma. Han är förlossnings- och kvinnoläkare. Det finns ett par märkvärdiga obduktionsscener i romanen som man nog bör varna en del känsliga läsare för. Schützer var en av de första som beskrev ett mycket sällsynt tillstånd där en tvilling kapslas in i den andres kropp och först långt senare ger sig tillkänna som sjukdom.

Han försöker också behandla drottning Lovisa Ulrikas morian Phaëton - det fanns alltså svarta tjänare vid hovet också före Badin som Ola Larsmo ägnat en fin roman. Dessa fall bygger på dokument i arkiven, men när det kommer till privatmannen Schützer tar fiktionen vid på allvar.

Nella, hans unga hustru, får sitt porträtt fint målat liksom tjänsteflickan Liten. För Schützer tillhör kvinnorna den sällsamma och gåtfulla värld han är satt att utforska. Kärleken blandas med nyfikenhet, förakt och oförståelse.

Mannen är ensamhet, hunger, tanke. Kvinnan är en plats där skapelsen arbetar på sig själv, hon är liv. Mannen gör vetenskap och avskaffar skaparguden. Kvinnan är skapelsens eget rum till vilket mannen inte har tillträde.

Sådana särartsfeministiska tankar låter Agneta Pleijer sin kirurg tänka. Om de är hennes egna? Vet ej. Men de skulle mycket väl kunna uppstå i 1700-talets vetenskapliga kontext där urmakarguden alltmer drog sig tillbaka ur världen och mannen ställdes fri och ensam inför naturens gåtfullhet. Men han ställdes där av sociala förhållanden, kvinnan tillfrågades sällan om hon ens kunde tänka.

Leder vetenskaperna till framsteg, till "försyn, nåd och frälsning" eller till "människans förringande och förnedring"? Håller kirurgerna på att operera bort människans själ? Descartes menade att den fanns i glandula pienalis, tallkottskörteln. Schützer är mer osäker, säger: på en okänd plats. Men han säger också: "En berättelse är ett slags kropp."

Detta är en nyckelreplik. Det här låter annars som om Drottningens chirurg vore en historisk idéroman utan så mycket kött i sig. Men det är berättelserna om hur kropp och själ slingrar sig samman som är det väsentliga. Det är gjort med stor skicklighet och skönhet.

Roman

Magnus Ringgren (kultur@aftonbladet.se)