Att leva för att dö

En vinröd van hämtar och installerar henne i ett stort spa eller utopiskt ålderdomshem. Folk vimlar i en evigt sommarvarm vinterträdgård, runtom finns små kaféer, restauranger, tandläkare, massage, klädbutiker där man bara kan hämta saker, bio, bibliotek. Inrättningen, som Ninni Holmqvist placerat i en fruktad framtid kallas Andra reservbanks-enheten för biologiskt material, och är i hennes roman slutstationen för alla ensamstående, barnlösa kvinnor över femtio och dito män över sextio. De kallas "umbärliga" och anses ta normala, barnalstrande och producerande människors platser i samhället.

Greppet känns inte nytt.

Kazuo Ishiguros Never let me go från 2005, en liknande berättelse om klonade organdonatorers uppväxt på ett engelskt internat, var på sitt sätt mer drabbande. Ishiguros ungdomar hölls ovetande om syftet med sina liv. När Holmqvists Dorrit Weger möter Enhetens andra umbärliga som ordnar middagar, gläds åt danskvällar, målar och tovar, fikar och vänslas är det just anpassningen, lydnaden, diskretionen man förundras mest över. Den kollektiva stoiskheten. Är den rimlig? De vet ju vad som väntar.

Men Ninni Holmqvists klara övertygande prosa drar in en i något annat än kulturens tvång. Allt det organiska innanför de hermetiska murarna - ätandet, sovandet, konditionstesterna, operationerna, trädgårdens dofter, fruktdrinkarna och grönsaksätandet, det evinnerliga kroppsliga tränandet, och till och med de intima detaljerna i Dorrits kärlekshistoria är så realistiskt beskrivna att jag blir illamående. Berättelser om döden brukar handla om ett eller annat slag av befrielse, här förnimmer man mycket starkt döden som motsatsen, som en pågående upplevelse av att vara instängd i kroppen, fånge i naturen.

Roman

Pia Bergström (kultur@aftonbladet.se)